En del människor är så stolta över att de alltid håller sig till sanningen och säger sanningen. Jag hade en sådan klasskamrat en gång i tiden. Alla fick höra sanningen om sig själva. Även om jag inte frågade efter den, fick jag höra om jag hade fula kläder på mig. Om jag hade råkat spilla på mig så sa hon sanningen. Om jag hade ett beteende som inte passade in i de trånga sociala normer som vi hade i skolan, då fick vi alla höra sanningen.
Ja, det var verkligen härligt och uppfriskande med all den där ärligheten. För henne måste alla vi andra framstått som förljugna lögnhalsar.
Det finns ju ett skrå som består av historieberättare. Människor som har som uppgift att trollbinda sin omgivning med att berätta historier. Historier som ibland bara är ren underhållning och ibland kan lära oss ett och annat om vår omgivning. Är en historieberättare någon som vi ska betrakta som en lögnare? Eller ska vi vara glada över att det finns de som kan använda orden precis som en konstnär använder färg på en vit duk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar