Jag har en väl utvecklad telefonfobi. Inte så att jag inte kan prata i telefon, det klarar jag av med den äran. Men att ringa. Jag har ibland väldigt svårt att lyfta luren och ringa ett vanligt samtal. Vanliga samtal som en fyraåring slår med vänster lillfinger, ger mig frossbrytning och jag hackar nästan tänder, så jobbigt tycker jag att det är.
Därför brukar jag föreslå min omgivning att de ska ringa till synes enkla samtal åt mig. Något de gör väldigt motvilligt. Sen brukar de ändå raljera om hur enkelt det var att ringa Skatteverket. Eller pizzerian.
För det mesta är ju personen i andra änden snäll och vänlig. Men ibland så tutar det upptaget. Eller så svarar ingen. Och då knyter jag händerna av ilska för jag inser att jag måste ta mig tid att ringa ytterligare ett samtal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar