När 80-talet slog igenom på riktigt, dvs när jag började lyssna på musik som inte var direkt relaterad till mina föräldrars musikssmak. Det började med Billie Jean. Det kom en tv-kanal där de bara spelade musik och den gick där jämt.
Sen kom ju Blue monday och too shy och jag blev synthare.
Men jag kommer alltid att ha ett speciellt förhållande till Michael Jacksson. Hans musik har tröstat mig många gånger, fått mig att skratta, njuta och sjunga av glädje. På dansgolvet dansar man till sunshine, moonligt and a boogie.
Och nu har han gått ur tiden. Det är verkligen en chock!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar