För mig är det lätt att sätta på sig offerkoftan, speciellt när jag känner mig liten och utsatt. Då svänger jag från att vuxet ta ansvar för mig och min familj till att känna den där smygande känslan av att jag är ett offer. Jag vill egentligen bara rulla ihop mig till en boll och gråta. Just nu tycker jag väldigt synd om mig själv.
Källa ett till det dåliga måendet är att jag faktiskt inte äter som jag ska. Jag är överviktsopererad och viktstabil sen nåt år tillbaka. Men precis som alla andra kan jag gå upp i vikt om jag inte sköter mig. Och det gör jag ju inte. Jag moffar i mig ungefär allt jag kommer åt. Detta är en ond spiral som jag hamnar i då och då. För äter jag dåligt, mår jag dåligt och då äter jag ännu sämre, vilket gör att jag mår ännu sämre, osv.
Källa två är att jag likt en struts gömmer huvudet i sanden och inte fattar de där viktiga besluten som jag måste för att komma någon vart. Jag tror att besluten som genom ett magiskt trollslag ska komma till mig. Det gör de alltså inte. Beslut är man tvungen att fatta, hålla ihärdigt i och inte tappa kontrollen över. Tror man att det en dag ringer på dörren och så kommer ett beslut in över tröskeln, så får man vänta ohyggligt länge. Detta innebär att om man vill resa någonstans måste man själv bestämma hur var och när. Därefter måste man själv boka och betala sin biljett. Det kommer alltså ingen biljett genom brevlådan bara för att man vill åka någonstans.
Källa tre. PMS. Eller nja. Jag är ju mitt upp i det. Tjohoo!
Därför har jag bestämt mig för att jag måste ta några viktiga steg idag.
Jag börjar med rening. Jag måste nämligen rena mig från den här känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar