Jag kan ju inte låta sommaren passera såhär utan att ens nämna mina fötter med ett ord. Mina fötter är nämligen en historia för sig.
När jag var tonåring grät jag över hur mina hemska föräldrar överhuvudtaget kunnat överväga att skaffa en flicka med de där fossingarna. Mamma har stora klumpfötter och pappa brukar parkera sina kanoter i hallen. Till på köpet har jag ärvt pappas höga vrister.
Vilket gör att ungefär alla skor är för små för mina fötter. Dessutom växer de ännu lite mer i värmen.
Men. De är ömhudade till på köpet. Så fort ett par skor inte sitter som en liten gjuten sammetsväska om fötterna så värker det och kliar och jag kan knappt ta ett steg.
Numera är de kolsvarta också. Eftersom ett par utav mina sköna sommarskor färgar av sig på foten. Och skorna är svarta. Mina hälar är svarta. Tårna är ömma. När jag sätter på mig sandalerna ser alla mina svarta hälar.
Så såg du nån i kjol med svarta hälar som förvirrat gick runt med sina innerskor (och ändå fick skoskav)..? Det var jag. Alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar