Jag känner mig just nu väldigt ledsen och uppgiven.
Inser just att jag lagt år av mitt liv på att hjälpa och finnas till för andra. Som belöning blir jag behandlad som om jag är osynlig. Jag har dessutom fått höra ganska elaka saker om min personlighet.
Jag har inga ord längre.
Men jag känner mig verkligen decimerad och fördummad och helt enkelt väldigt osynlig. Ibland funderar jag på om människorna i min omgivning helt enkelt är onda. Men jag landar i att de är så fulla av sig själva att de helt enkelt inte ser människor runt omkring dem och därför tycker att det är en skitsak att förklara sig i ett pm, telefonsamtal, mail eller sms. Och därför struntar man helt enkelt i att se en medmänniska. Som funnits för dem år ut och år in.
Nä, jag tror jag ställer mig i regnet. Så ingen ser att jag gråter...
5 kommentarer:
Jag ställer mig snett bakom så du känner att du inte är ensam...
Kram
//Eldra
Nu känner jag mig mindre ensam!
kram
/troi
... och jag på andra sidan och låter närheten av våra kroppar värma oss... ord är överflödiga.
Du är fin och infernaliskt vacker Troi!!
Ja med er två så tätt inpå så är det ju stört omöjligt att känna sig osynlig längre!
Jag ska nog lägga min energi på de som uppskattar den i fortsättningen!
och jag, som är himla dålig på att visa att jag bryr mig om skickar en liten rad för att säga att du verkar vara en så mysig människa som jag gärna skulle vilja lära känna bättre :)
Skicka en kommentar