Söndag?

Jag sitter på jobbet och det känns som att det är söndag. Det är ganska tyst och jag får hela tiden känslan av att hela världen just nu ligger och sover... Det är i alla fall väldigt förvirrande och faktum är att jag hela tiden funderar på om jag sitter just här eller om jag är någon annanstans. Eller om det faktiskt var något annat jag egentligen skulle göra. Ja, väldigt märkligt är det i alla fall!

Jag sitter nu och väljer mellan att skaffa mig ekonomisk överblick eller jobba!

Akademikliniken nästa?

Nu har jag varit inne på hemsidan och inspirerats av bilderna. Inser att när jag tänker efter har jag ingen alls lust att vänta. Vänta på vad? Lika bra att få det gjort och gå vidare!

Det får bli mitt nya motto!

Tysta tårar.

Det kan ibland tänkas att det är lätt att gömma sig bakom ett papper, en ansiktslös kopia och ge enkla besked, en stämpel och så är det slut och avklarat. Lagt bakom sig.

Men det är aldrig så lätt. Och om jag kunde skulle jag skydda och rädda hela världen. Jag hörde dina tysta tårar i telefon när jag ringde med mitt negativa besked. Jag försökte förklara och din röst var så mjuk. Du är ung och du kommer att resa dig. Detta kommer att vara ett minne som du bär med dig en liten stund. Jag hoppas att det du såg var min hand, som sträcktes ut mot dig. Från en medmänniska till en annan.

Men lätt? Nej, det blir det aldrig!

Halloween.

Barn är helt underbara. Och lite tokiga.

I helgen var vi i ett stort köpcentrum. Vi frågade Lilleman vad han skulle klä ut sig till på Halloween som de firar på dagis (idag). Han kom med en lång och omständig förklaring som gick ut på att han kunde minsann inte klä ut sig för då skulle ju barnen på dagis tro att han var ett spöke (eller liknande). För säkerhets skull gick vi till ett par affärer och pekade på kostymer, men han vände på klacken och gick.

Så igår kväll när jag hämtade lille ängeln på dagiset så sa jag: "Vad ska du göra på halloween imorgon?"

"Då ska jag vara häxa!"
"Jaha, och vem har du berättat det för?"
"Det sa jag igår vid lunchen. Till de andra stora barnen."
"Jaha, och hur ska det gå till då? Du har inga kläder..."
"Men mamma. Det får ju du åka iväg och köpa imorgon innan jag ska till dagis..."

Hehe.

Efter lite lirkande var det en jättesöt trollkarl som jag släppte iväg i morse. Med stjärnor på armarna, trollstaven i högsta hugg och hatten preparerad med en kanin; var han den sötaste lille trollkarl man kan tänka sig. Och en stressad och glad mamma pustar ut.

Frustration.

Jag känner mig frustrerad för jag fokuserar på fel saker. Istället för att fokusera på sparande och att jag ska operera bort fettbuken så fort pengarna finns på kontot, så känner jag mig uttråkad och behöver få tiden att gå. Jamen jag får faktiskt krupp på mig själv. Varför kan jag bara inte vara? Varför måste jag springa omkring och känna hela tiden? Det är så otroligt trist och tråkigt att inse att man inte känner sådär jättemycket. Att man glider runt i tillvaron på ett bananskal.

Så därför ska jag återuppta min fokusering på det som är bra och det jag faktiskt har förmågan att förbättra.

Jag är supernöjd över mitt jobb, jag har så mycket att göra att det blir aldrig tråkigt. Jag har kontroll på det jag gör på min arbetsplats och jag producerar bra. Det är roligt att skriva. Jag tjänar dessutom ganska bra med pengar just nu (note to self: i tjänst hos staten).

Om en vecka släpper Kent sitt nya album, jag åker och hälsar på pappa och får träffa brorsan, vilket jag ser mycket fram emot. Snart ska jag gå på Pärlfiskaren. Det är dagisfest om tre veckor.

Jag har allt jag behöver, inklusive pengar på banken.

Sådär!

Mantra slider..

Att ge sig iväg till jobbet i duggregn, lyssna på Mantra slider och sakta nicka med huvudet, tänka på Ebbot och sälungen, gör att man tillslut befinner sig någonstans med ett leende på läpparna. Idag är första dagen som jag faktiskt mår bra igen. Och eftersom jag är mano så mår jag suuuuper!

Ny ekonomisk planering!

Jag har gjort upp en ny ekonomisk planering i excel. En preliminärrapport är att kommande år ser väldigt bra ut! Det kommer att bli många sköna slantar att lägga på hög nu när de inte längre går till amorteringar och räntor. Jag har även föreslagit att vi under vintern ska ställa av bilen. Det känns så bökigt med byte till vinterdäck, oljebyte och försäkringar, bensin och jag vet inte vad för andra utgifter i samband med en bil som känns tämligen onödig precis just nu.

Men även om jag nu kan spara till en buffert så är jag samtidigt full av shoppinglusta. Jag vill ha nytt sånt och sånt och sånt. Allt alltså. Hur ska pengarna räcka åt till allt? Jag vill göra en planering av kommande investeringar men egentligen känns allt lika nödvändigt. Eller onödvändigt, beroende på hur man ser det. Och det är väl egentligen den tunga biten. Att jag har allt jag behöver. Redan.

Ebbot och sälungen

Detta går jag just nu runt och garvar åt. Jag tror jag körde klippet femton gånger igår och det är så otroligt kul när hon snubblar på orden och faktiskt knappt får fram en riktig stavelse. Hehehe

Gäsp ? frågetecken

På lunchen letade jag mig ut för att kolla lite i nån affär. Först hittade jag en jättefin väska och eftersom jag behöver en ny tänkte jag att "den tar jag sa polisen". Men bestämde mig för att betala senare.
Så kollade jag lite på kläder. Jag gick och drog i de fina kläderna, kände mjukt nytt tyg under mina fingrar och kunde lugnt sätta mig in i hur de var tänkta att sitta, böljande över kroppen.

*gäsp*

Jag förvånades av att jag höll på att gäspa käkarna ur led. Jag kände mig faktiskt riktigt uttråkad av att kolla kläder. Det kändes mer som tvång än nåt kul. Så jag vände på klacken och gick därifrån.

Gick längtansfullt förbi väskan och

*gäsp* ? igen?

Nä lika bra att rymma tillbaka till arbetet. Där kan jag mjukt sitta på min bekväma rumpa och lukta på mina utskrifter. Bara sådär...

Deluxutgåvor

Kent släpper ju snart sitt album och Mats frågade om vi skulle kosta på oss deluxutgåvan. För 649 pix.

"Ingår det en avsugning då?" frågar jag lite lojt...

Två dagar senare meddelar han glatt att Rammstein också släpper en deluxutgåva. Hehehe. Där fick jag i alla fall. Det här har jag väldigt roligt åt i höstmörkret...

Konsten att ge är konsten att se...

Det är lätt hänt att man med dagens måsten och ekorrhjul som snurrar snabbare och snabbare faktiskt glömmer bort att man inte trampar ensam på denna jord. Visst, man ser folk omkring sig, de trängs med en på pendeltåg och i hissar. Men de är liksom bara kulisser i min livsviktiga teater som ständigt pågår och där jag är huvudpersonen.

Jag har ju fått det jag ville och nått dit jag kan för närvarande, varför inte vila i det och stanna upp och se världen omkring mig? Se mina medmänniskor och visa dem att jag faktiskt uppskattar att de är här? Detta blir min läxa idag.

Tom i bollen.

Jag är verkligen helt tom på ord nu för tiden. Jag lägger ner allt mitt krut på mina kunder, vilket borde göra alla glada och nöjda. Men jag är inte nöjd. Det är en gnagande obehagskänsla som liksom inte försvinner. Det är som att jag har hamnat fel i tiden, kanske bara nån sekund. Men det märks så tydligt. Jag kommunicerar inte med andra, och när jag gör det har jag en jäkla dålig tajming.

Jag tycker i alla fall att det behövs mer badkar till folket. Och mer GT. Och mer kärlek. Löv. Mer sånt nu!

Stickor och strån.

Jag anser mig i normala fall vara en väl balanserad människa. Jag skulle till och med kalla mig för svensk-lycklig. Jag har inga stora skulder, jag har ett jobb jag trivs med. En underbar liten grabb. En familj och en släkt som är rolig och lite tokig. Men med stora friska hjärtan. Jag har hälsan. Jag älskar att vara ute och röra på mig. Jag har ett förhållande sedan 17 år tillbaka med en stabil människa.

Men så finns det dagar varje månad. De går att räkna på ena handens fingrar. Dagar när jag bara vill dra en gammal filt över mig. Sitta och titta på femton avsnitt av Angel på raken. Glömma och gömma. Vid dessa tillfällen skulle jag kunna starta ett världskrig för att omgivningen helt enkelt är för mycket. Istället för att backa så är omgivningen två millimeter ifrån mig, konstant, och surrar och kräver och tar och aldrig någonsin ger.

Nu har jag ett dilemma. Ska jag sälja min familj för att slippa tredje världskriget eller ska jag ta in på hotell när jag på väg hem från jobbet tänker att: "näe, det här går nog inte..."

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra.

Eller ett spa? Jag kanske ska ta in på spa?

Det regnar ute.

Det känns som att världen rämnar i kanterna. Det känns som att jag inte längre pallar trycket.

Rolig lunch.

Folk säger att det är så tråkigt att jobba.

Jag kom till jobbet. Arbetade lite innan ett möte. Efter mötet långlunch med en gammal kollega. Klockan två blir det tårta. Chokladtårta hörde jag viskas om i korridorerna.

Sen tror jag att jag faktiskt gör helg! Ännu ett hårt arbetspass är över.

Hehehe.

Vuxna människor.

Det var faktiskt möjligt att ha ett möte igår och bete sig som vuxna människor. Det känns riktigt riktigt bra. Nu är jag av med oket som kassör och jag tänker verkligen aldrig aldrig mer gå in i en styrelse igen och arbeta oavlönat med frågor och skit som folk öser över en bara för att de kan och som hastigt och lustigt blir mina problem och ingen annans.

Sverige är ju byggt på sina föreningar, sägs det, och det kanske folk skulle tänka på innan de börjar slänga skit på människor som sliter nästan dygnet runt, gratis, för någon annans skull. Bara för att.

Och bara för att har faktiskt tagit slut nu.

Tummar.

Håll era tummar för att jag inte blir halshuggen eller får huvudet avbitet. Jag vet inte vilket som är värst, men lite tummar får ni gärna hålla! Vid sju har vi möte.

Budgettankar.

Jag rådbråkade Mats hjärna igår. Han är ibland klok som en bok. Jag drog mina funderingar om sparande och redan spenderade pengar som jag funderade över häromdan. Han kallade det för budgetering. Att man budgeterar till olika saker som man tänker köpa.

Så jag insåg att jag kan inte bara ha ett sparande i en buffert, för det skulle innebära att den dag jag når mitt mål skulle en stor del av pengarna som jag sparat ändå vara budgeterade till diverse diskmaskiner och spisar. Jag måste helt enkelt lägga undan en buffert och samtidigt ha ett sparande till budgeterade saker.

Eftersom jag uppnått mitt årsmål att lösa alla mina lån och krediter så är det ju bara till att hoppa på nästa mål. Och nu vill jag spara en buffert och ett sparande för spendering. Jag återkommer med summorna. Önskemålen är däremot många. Det är lite lön som ska fördelas på mycket.

Ekonomisk uppryckning.

Alltså det kändes riktigt gott att avsluta två krediter idag och jag klippte två kort, varav Lindexkortet var det ena. Åh vilken känsla av frihet!

Samtidigt är jag förundrad över tankens kraft. När jag i början av november förra året började med mitt ekonomiska system var jag en ekonomisk ruin. Jag var skuldsatt upp över skorstenen och fick låna pengar av min sambo som tjänar mindre än mig och jag började med SMS-lån. Det blev en väckarklocka som ringde rätt hårt.

Där och då bestämde jag mig för att jag skulle bli skuldfri. Lösa mina krediter och börja lägga lite pengar på hög. Det har varit en lång och mödosam väg men samtidigt så har jag hela tiden varit övertygad om att jag kommer att lyckas. Jag har visserligen lagt på mig några kilon för när jag slutar handla snygga små kläder försvinner liksom incitamentet att hålla vikten på nåt konstigt sätt.

Vissa månader har jag haft räkningar på uppåt 20 000 kronor. Toppnoteringen ligger på december och augusti med 20 500 kronor i räkningar, amorteringar och räntor. I genomsnitt har jag under tio månader, november till augusti betalat räkningar på 15 379 kronor. September låg på 8 371 kronor vilket är fantastiskt i sammanhanget. Jag räknar iskallt med att oktober blir ännu billigare.

Åh vilken lycka. Och i morse snöade det också. Kanske skulle man rymma utomlands?

Lusläst bankutdrag.

Jag fick en plötsligt lust att lägga undan resterna av förra lönen så att jag inte speedshoppade iväg den när den kom. La in den på ett gammalt konto på samma bank. Efter ett par dagar hade de dragit 38,75 kronor i en avgift. Tänkte inte mer på det, förrän jag i dag kollade bankutdraget noggrant och insåg att de dragit ytterligare 38,75 kronor med ett par dagars mellanrum samt 116,75 i en annan mystisk avgift. Jag ringde banken och fick tala med en jättehjälpsam kille. Han berättade att det var en bankavgift för att jag betalade räkningar.

Jag hade ju betalat fackavgiften 90 kronor och då tog banken ut 38,75 kronor från det här kontot. Jag har av nostalgiska skäl haft det kvar eftersom det var mitt första bankkonto. Men nu bad jag honom avsluta det. Han tyckte nog också att det var bäst så. Visst behöver min bank alla pengar de kan få nu i lågkonjunkturen och krisen i Estland, men att ta mina surt förvärvade slantar känns inte alls bra.

Jag passade också på att sänka en av mina krediter med 10.000 kronor. Jag är inte riktigt redo att klippa just det kortet ännu, men sänker jag krediten så lockas jag inte att använda pengarna. Snacka om att känna sig nöjd med tillvaron just nu!

Avslutat ett lån.

Jag har precis avslutat mitt lån som jag hade på Ikanobanken. Jag lånade 101 000 kronor för nåt år sedan och det har varit tufft, men tillslut så satt pengarna där! Det är en härlig känsla att känna sig mer och mer skuldfri.

Nu ska jag ringa Lindex och be dem avsluta min kredit där så jag kan klippa kortet. Mitt Lindexkort har varit en räddningsplanka för mig när jag inte haft några pengar men ett behov av shopping. Då har jag kunnat köpa nån hår- eller ansiktsprodukt för att stilla det värsta suget. Eftersom jag lämnat det livet bakom mig känner jag att jag behöver inte ha kortet kvar. Och därmed inte heller krediten.

Det känns gõtt!

Ännu en operationens baksida.

Att vara överviktsopererad har sina framsidor och baksidor. En typisk baksida är att minnet inte är detsamma. Jag är i normala fall en minnesmästare av Guds nåde. När jag skulle tenta kunde jag komma på att svaret på en fråga stod på sidan 467 i högerspalten där det också var en bild på...

Idag så glömmer jag bort de mest naturliga saker. Som i lördags var vi på postmuséet. Då hörde jag en av killarna säga: "Jag vill också gå på Bob Hund..."

Så gick lördagen och jag tänkte hela tiden att det var ju nåt jag skulle kolla, nåt viktigt. Men jag kom inte på vad det var. Förrän nu. Då dimper minnet ned. Och det visar sig att i lördags så var det inte bara en utan två (2) spelningar med Bob Hund här i Sthlm. Meh?

Varför kom jag inte på att jag skulle kolla detta i lördags?

Tankeväckande.

Jag tyckte det här var intessant angående livspusslet.
Efter helgen konstaterar jag att om man inte befinner sig på ett Ikea, byggvaruhus eller på Drottninggatan/NK under en helg så är man i minoritet nu för tiden. Alla verkar spendera helgerna med att inhandla nya saker i alla helgöppna affärer.

Jag funderar själv på mina inköp som jag vill göra, och i huvudet funderar jag på hur jag egentligen ska resonera angående inköpsbehov. Fundering: Om jag behöver/vill ha/ska införskaffa en diskmaskin; har jag då per definition redan köpt den om jag lägger undan pengarna som ska gå till den men väntar med att inhandla den? Har jag då egentligen redan spenderat pengarna men ändå inte har någon diskmaskin? Hur ska man egentligen resonera när man lägger undan och sparar pengar, och är det ens möjligt att spara när man fortfarande befinner sig i en familjeuppbyggnadsfas?

Glad och nöjd!

Jag känner mig fullständigt glad och nöjd! Nu har vi biljetter till Kents konsert i februari och det ska bli så otroligt kul att höra dem igen! Fram tills dess ska man väl vara inlyssnad på nya skivan också...

Eftermiddagens stora fråga...

Hinner man med en pinne till?

För övrigt har jag fått kramp för jag har insett att jag mår bra på jobbet och inte så bra där jag borde kunna må bra och vara mig själv. Det verkar som att mitt humör och dåliga mående bara sprider dåliga ringar hemma. Där jag borde kunna vara skyddad från världen och dra mig tillbaka och ladda batterierna förväntas jag vara som en duracellkanin. I alla avseenden. Och det funkar inte. Hjälp!

Äntligen!

Fick jag tummen ur och kom iväg till apoteket för att köpa lite viktiga saker.

Fick den här och tyckte den passar väl in på mig?

Birgittas dag

Idag är det Birgitta som har namnsdag. Det känns som ett tufft och hårt slag. Och jag inser nu att hon faktiskt har varit död längre än hon hann leva. Hon var tjugo år när hennes före detta bestämde sig för att hon hade levt klart. Jag antar att han lever och har hälsan fortfarande?

Jag var själv ung när hon så snabbt rycktes ifrån mig. Hon var faktiskt en stor del av mitt liv. Det är verkligen få människor som man har i livet som finns där vid ens sida i princip vad man än hittar på. Men hon var faktiskt min. Bytte inte kompisar vind för våg eller dumpade en för att man inte var kul nog.

Faktum är att sen hon blev mördad har jag känt mig tom och halv.

Jag blev nämligen oerhört mobbad när jag var yngre. Vart jag kom fick jag höra okvädesord om hur jag såg ut eller vad jag bar för kläder. Människor som ville umgås med mig fick snabbt höra att jag var den lilla stadens fetto. Och då var jag inte ens tjock, vilket så här i backspegeln är lite skrattretande. När jag vände mig till vuxna såg de chansen att utnyttja en ung människa och jag fick snabbt lära mig en ganska hård läxa.

Jag hade ju kusinerna som säkerhetsventil. Hos dem var jag alltid en glad och avslappnad människa med kul idéer. När jag blev gammal nog att lägga småstan bakom mig återvände jag till kusinerna och till Birgitta. I hennes sällskap var jag cool och vi har skrattat så mycket, haft så otroligt kul att det skulle kunna fylla en hel roman. När vi festade tog vi modellkort på varandra i roliga positioner och faktum var att det var hon som fick mig att inse att jag faktiskt inte är fulast och äckligast i hela världen.

Hennes hjärta rymde alla. Hon var en guds ängel sänd till denna jorden för att glädja alla. Hon var vacker, stora vackra ögon, mörkt hår och ett änglaansikte som jag inte kan minnas att jag sett dess like. Hon hade stilettklackar på fötterna och skinnjacka och hon var min allra bästa väninna. Vi åkte till Köpenhamn och rumlade runt, firade otaliga midsomrar på Öland och hade så otroligt kul.

Folk brukade tycka att vi var lite löjliga för när vi druckit började hon prata blekinska och jag småländska. När du borde fått 35 långskaftade rosor med silverbjällror fick du knivhugg. En tanke som inte kan lämna mig är hur lång tid det tar? Hur många gånger man borde vakna upp ur en sinneskoma och inse vad man gör. Eller att en granne till slut lyfter luren och ringer efter hjälp. Men det blev inte så och du, vackra Birgitta, rycktes ifrån mig. Andetag för andetag.

Du är för evigt ung, en vacker människa, vars skratt fortfarande ringer i mina öron. Och du ringer mig om nätterna, undrar vart jag har varit. Vi skrattar och umgås som vanligt. Folk undrar varför jag ofta befinner mig i drömmarnas värld, eller långt bort i tankarna. Det är svårt för dem att förstå, det vet jag. Det får jag leva med varje dag. Precis som tomheten efter dig.

Grattis på namnsdagen, min älskade Birgitta!

Hjälp till självhjälp?

Det finns säkert en och annan därute som funderar på om det verkligen hjälper att äta godis när vardagen känns trång. Och svaret på frågan är väl att nej, det hjälper väl inte.

Men istället för att tänka: "Vad gör jag här?" Kan jag istället tänka: "Jag är en stor idiot som måste äta mig bort från mina problem."

Jag har i alla fall kommit så långt i mina funderingar att jag inser att det är inte en trend, jag är inte beroende av godis. Jag äter inte godis under konstiga former och jag äter inte längre tills jag svimmar. Men ibland vill jag ha något. Och då är det ju inte förbjudet.

Gah!

Slänger in handduken!

Jag konstaterar lite lakoniskt att det är för tufft för mig för närvarande utan mitt stödförband, så jag återgår till lite lösare tyglar för att helt enkelt orka med omgivningen.

Frågan jag klurar på nu är om jag ska ge mig ut i shoppingträsket eller jaga sötsaker.

Ljus i mörker

Hallelulija. Det finns ett ljus i detta oktobermörker... Eller prisa skatteåterbäringen.

Eller nåt annat positivt!

Grinig.

I dag är det en lång och mödosam väg att jobba mig upp från minus till plus. Jag tog på mig varma stövlar och vinterjackan. Så slapp jag åtminstone frysa om fötterna. Är nu bara tanterna lite tysta och inte gnölar för mycket så kommer jag att vara vid nollläge lagom till hemgång.

Då ska jag umgås med min mysiga, roliga och goa familj. Barnet som inte ritar med bläckpenna på bordet och sambon som inte skriker som en galning för att grannen är petig.

Just nu skulle jag vilja bli omhändertagen och bortskämd av en mjuk och vänlig man. (Man ska ju formulera det man vill och inte det man inte vill.)

Mitt begär talar.

Jag läser i Johannas blogg och hon skriver så himla vist om hur det kan vara. Strävan efter det perfekta måendet.

För min del har jag en inre röst som talar till mig och som får mig att ifrågasätta många saker i vardagen. Speciellt när jag inte matar begäret med socker. Då talar den med sjuk röst till mig och får mig att undra vad det egentligen är som är meningsfullt i mitt liv.

Face it; jag har ett sjukt kul jobb som jag går till och mår bra på. Jag är inte stressad när jag ska hem och dit och jag mår bra när jag kommer hem och lagar mat till min lilla familj.

Vi är ute på helgerna, i skog och mark. Promenerar, springer, skrattar.

Jag köper ibland lite kläder och ibland ingenting alls. Jag har koll på ekonomin och håller på att lösa mina krediter som ett tag skenade iväg med blixtens hastighet.

Vi planerar in semestern och julen.

Men någonstans viskar en röst: "futtigt". Och jag vet så väl vad det betyder, jag har levt med viskandet ett tag nu. Den klibbiga känslan av att jag faktiskt behöver något annat för att få den där efterlängtade guldkanten runt tillvaron. Det där som får jorden att snurra, klockorna att ticka och musiken att låta sådär jättebra. Fast den där känslan som jag upplevde i början; ruset. Det infaller aldrig mer igen. Kvar blir bara ett enda dumpande och dåligt mående.

Eller som lilleman sa i helgen:
"Får jag presentera, min pruttande och dumpande.... MAMMAA-A! Ge henne en stor applåd!"

Jag överlevde helgen.

Jag blev ju skickad på Boot Camp och detta är faktiskt något som jag verkligen unnar precis varenda en. Det var rakt in i kaklet i hundra knyck som gällde. Jag kände mig verkligen spyfärdig när jag bröt och jag fick kämpa mig in och dricka en naturdiet för att få lite ny energi i mig eftersom jag var precis tom. Min tränare tyckte jag var superduktig och han talade också om hur viktigt det var att man faktiskt kände efter när man tränade. Vilket jag ju då gjorde...

I helgen var jag som en krympling när jag skulle upp och ner ur stolen, men i går drog jag på mig mina nya snygga träningskläder och tog en runda i spåret.

Jag har också varit försiktig med kosten under helgen, vilket har inneburit en hel del god mat och vin men inget otäckt sött som godis. Jag känner mig ju lite trött på att dumpa och då får det helt enkelt vara...

Boot camp

Jag ska bara camouflagemåla mig, sen är jag redo för boot camp.

Det ska bli så jäkla gõtt.

Let's get physical!

Egentligen tycker jag att det är djupt orättvist, men samtidigt så är det ju så. I går så längtade hela min kropp efter en sötsak. Något att stoppa i munnen. En hög med godis eller glass. Men jag härdade faktiskt ut. Insåg att jag faktiskt fick smärta i hela kroppen. Jag var tvungen att byta underkläder för de andra satt åt. Det gjorde ont, en smärta som spred sig från magen och ut i benen.

Jag gick och la mig vid tio och somnade ovaggad. Tänkte att det var väl bäst, vakna till en ny dag.
Och så vaknar jag. Kliver upp och klär på mig. Det blixtrar till, lite här, lite där. Kan liksom inte riktigt bestämma sig vart det ska landa idag. Jag har i alla fall packat väskan så nu laddar jag inför eftermiddagens bootcamp. Om jag inte bangar ur och tar en runda i skogen istället.

In my head

In My Head

"It's the cruelest joke to play

I'm so high, i run in place

Only a line, we separate, so

I keep on playin our favorite song

I turn it up while you're gone

It's all i got when you're in my head and you're in my head so i need it

You're the only thing i've got that i can't seem to get enough

We collide for one embrace, so

Hurry up & wait forever

Hurry up & wait for forever

Alltså jag får panik. Ge mig en hög med sånt:

Eller var tyst!

Livet leker - igen!

I am a little cat, miaow miaow miaow miaow ...

and i´m a dirty dog. Voff voff