Det är lätt hänt att man med dagens måsten och ekorrhjul som snurrar snabbare och snabbare faktiskt glömmer bort att man inte trampar ensam på denna jord. Visst, man ser folk omkring sig, de trängs med en på pendeltåg och i hissar. Men de är liksom bara kulisser i min livsviktiga teater som ständigt pågår och där jag är huvudpersonen.
Jag har ju fått det jag ville och nått dit jag kan för närvarande, varför inte vila i det och stanna upp och se världen omkring mig? Se mina medmänniskor och visa dem att jag faktiskt uppskattar att de är här? Detta blir min läxa idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar