Inombords har jag skrikit.

Det kanske har hörts ut?
Men jag har varit så arg de senaste dagarna. Men nu har jag bestämt mig för att återigen sträcka ut en hand, likt en fredsduva. Så jag struntar i mitt ego och att jag behöver lugn och avkoppling och böjer mig för att sambon inte kan ta ut semester förrän en vecka efter mig.

Jag har ju halvt om halvt fått ett löfte om att den veckan är min...

Sen funderar jag över en man i en väns liv. Han hittade henne på dansgolvet när hon stod och dansade med flera män/kvinnor runt omkring sig. Hon virvlade där på dansgolvet, svettades och skrattade. Han hade haft problem med att komma henne nära för hon var alltid omgiven av människor. En dag vände hon sig om mot honom, och han insåg att han var den utvalde... Allt sedan dess har han försökt att döda det som är socialt och offentligt hos henne. Hennes historieberättande har han avfärdat med att hon är en lögnare. Hennes skratt har han kvävt med kommentarer om att hon är högljudd och elak. Han har fått henne att sitta där på sin tron, hon är numera missnöjd och ledsen. Vad har han vunnit på det? Vad vinner han på att låsa inne henne med sina otäcka kommentarer? Jag har lust att slå honom i huvudet och säga: "släpp ut min vän, jag vill faktiskt ha henne tillbaka!"