I går kände jag mig ganska missmodig. Det kändes som att allt kul som ska hända innebär också ett jätteproblem som ska lösas. När så det ena läggs till det andra så blir resultatet en enda uppförsbacke.
Jag menar; det är vår nu. Vi är redan i vecka 18 och det innebär mindre än nio veckor kvar till semestern. Lägg så lite midsommar och Gökottan till det så blir det inte så många veckor kvar. Värmen innebär också ljumma grillkvällar där det dricks öl och hjärtat är allmänt lätt.
Själv sitter jag och funderar på problääm.
Men som en hand som sträcktes fram i ett töcken fanns plötsligt en väninna där och säger att: "Jag passar Lilleman. Var ute så länge ni vill!"
TACK! Du är så go! Med ett hjärta av guld. Jag tror verkligen att vi två, sambon och jag, behöver några timmar själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar