Birgittas dag

Idag är det Birgitta som har namnsdag. Det känns som ett tufft och hårt slag. Och jag inser nu att hon faktiskt har varit död längre än hon hann leva. Hon var tjugo år när hennes före detta bestämde sig för att hon hade levt klart. Jag antar att han lever och har hälsan fortfarande?

Jag var själv ung när hon så snabbt rycktes ifrån mig. Hon var faktiskt en stor del av mitt liv. Det är verkligen få människor som man har i livet som finns där vid ens sida i princip vad man än hittar på. Men hon var faktiskt min. Bytte inte kompisar vind för våg eller dumpade en för att man inte var kul nog.

Faktum är att sen hon blev mördad har jag känt mig tom och halv.

Jag blev nämligen oerhört mobbad när jag var yngre. Vart jag kom fick jag höra okvädesord om hur jag såg ut eller vad jag bar för kläder. Människor som ville umgås med mig fick snabbt höra att jag var den lilla stadens fetto. Och då var jag inte ens tjock, vilket så här i backspegeln är lite skrattretande. När jag vände mig till vuxna såg de chansen att utnyttja en ung människa och jag fick snabbt lära mig en ganska hård läxa.

Jag hade ju kusinerna som säkerhetsventil. Hos dem var jag alltid en glad och avslappnad människa med kul idéer. När jag blev gammal nog att lägga småstan bakom mig återvände jag till kusinerna och till Birgitta. I hennes sällskap var jag cool och vi har skrattat så mycket, haft så otroligt kul att det skulle kunna fylla en hel roman. När vi festade tog vi modellkort på varandra i roliga positioner och faktum var att det var hon som fick mig att inse att jag faktiskt inte är fulast och äckligast i hela världen.

Hennes hjärta rymde alla. Hon var en guds ängel sänd till denna jorden för att glädja alla. Hon var vacker, stora vackra ögon, mörkt hår och ett änglaansikte som jag inte kan minnas att jag sett dess like. Hon hade stilettklackar på fötterna och skinnjacka och hon var min allra bästa väninna. Vi åkte till Köpenhamn och rumlade runt, firade otaliga midsomrar på Öland och hade så otroligt kul.

Folk brukade tycka att vi var lite löjliga för när vi druckit började hon prata blekinska och jag småländska. När du borde fått 35 långskaftade rosor med silverbjällror fick du knivhugg. En tanke som inte kan lämna mig är hur lång tid det tar? Hur många gånger man borde vakna upp ur en sinneskoma och inse vad man gör. Eller att en granne till slut lyfter luren och ringer efter hjälp. Men det blev inte så och du, vackra Birgitta, rycktes ifrån mig. Andetag för andetag.

Du är för evigt ung, en vacker människa, vars skratt fortfarande ringer i mina öron. Och du ringer mig om nätterna, undrar vart jag har varit. Vi skrattar och umgås som vanligt. Folk undrar varför jag ofta befinner mig i drömmarnas värld, eller långt bort i tankarna. Det är svårt för dem att förstå, det vet jag. Det får jag leva med varje dag. Precis som tomheten efter dig.

Grattis på namnsdagen, min älskade Birgitta!