Jag och teknik.

Alltså jag har inga problem med tekniska prylar. Faktum är att hemma hos oss så är det jag som meckar ihop nya TV-n, pluggar in Wii- spelet och håller igång nätverket.

Not.

Eftersom jag inte vill surfa på jobbdatorn kom jag på att man kan ju skaffa en iPhone och lattja med den när man får tid över. Synd bara att det råder radioskugga över mitt rum, toaletten och sittgruppen utanför kopiatorn.

Suckande stänger jag av telefonen och bestämmer mig för att kopiera lite papper istället. Det är ju mitt jobb, liksom. Första kopiatorn börjar energiskt tugga i sig mina original. Så pekar den på att ett papper har fastnat nånstans och så visas en karta och bild ungefär på vart mina papper kan befinna sig. Jag börjar öppna, stänga och smälla igen lock på lock tills jag bestämmer mig för att strunta i den skrivaren och gå till nästa. Kopiatorn är felanmäld. Till den tredje är det kö.

Ja, jag jobbar på U-landskontoret ifall någon undrar.

Är glaset halvtomt eller halvfullt?

Jag funderade precis på det här med pengar (no kidding!).
Om man köper någonting på avbetalning som ska betalas av i minst ett år; så är ju det nästan detsamma som att man ger sig själv en löneminskning. Vilket torde innebära att lika bra som man förbereder sig för en löneförhandling bör man förbereda ekonomin för ett nytt inköp.

Och så kan man ju spara till saker och ting också. Fast egentligen, hur kul är det? Att spara till en ny soffa i tre år är ju samma tid som man kunde ha suttit i soffan, mysigt framför TV-n och njutit samtidigt som man sparade.

Fast då ska man ju ha klart för sig hur hög kostnaden egentligen blir för soffan. Är det räntor och avgifter inblandat bör man tänka in det i kalkylen också när man sitter och njuter i sin soffa.

Så gäller det ju att det inte blir för många soffor heller...

Inför operationen våndas jag naturligtvis för att jag ska betala pengar. Samtidigt som jag vet att det är livsnödvändigt för mig att göra den. Så egentligen går det inte att hålla sig kylig inför penningen, vare sig det gäller investeringar, lån eller sparande.

Konstig natt!

Natten har varit full av aktiviteter och då talar jag inte om de där av det lite trevliga slaget. Nej, Lilleman har legat och slängt sig från sida till sida i sin säng och det vaknar jag av. Sen behövde jag kissa. Och så behövde han kissa. Så var han törstig. Och jag törstig. Så låg han i min säng. Så hade jag plötsligt en armbåge i ryggen. Ibland låg han vid fotändan (och då knuffade jag tillbaka honom i sin säng...) Jag var hungrig någonstans däremellan och så drömde jag och vaknade av det.

Natten har varit ungefär som ett halvår. Den tog aldrig någonsin slut. Det var med en lättnandes suck jag steg upp en timme tidigare än normalt för det gick helt enkelt inte att ligga mer. Så metoden: "sova bort överflödiga kilon istället för att sitta uppe och äta på kvällen" funkar alltså inte längre.

Det är i alla fall premiär för skorna och då fattar väl alla att man knappt kan sova på natten för att jag är så förväntansfull! De är riktigt riktigt snygga!

Huvudbryderier.

Ibland är det så skönt att använda huvudet extra mycket. Jag har precis gjort en ekonomisk uppdatering och jag konstaterar med liksom en axelryckning att jag lever på stor fot. Samtidigt så har jag en sån där härlig hål-i-huvudet-inställning att det löser sig. Och så nånstans gnager oron - fast jag är totalt oförmögen att göra något åt saken. Jag kan tex. tänka att den här helgen har jag verkligen avstått från att handla något, men så för jag över siffrorna i ekonomisystemet och inser att det jag tycker är att avstå från något skulle nog de flesta kalla överkonsumtion.

Minuten senare funderar jag på att boka de där billiga flygbiljetterna som SAS har släppt. Ja nånstans så är jag min fars dotter och jag är född med fler manliga sidor än kvinnliga, det har jag ju förstått. Med detta menar jag att kvinnor oftast är mer sparsamma än män.

Fixat!

Snart ska jag hit och lapa sol och få thaimassage! Uh vad gõtt det ska bli!

Legobyggarn...

I går var Lilleman hos en kompis och lekte. Jag satt ensam i min tomma lägenhet och började växla mellan TV-kanalerna, Lilleman hade ju svikit vårt legoprojekt.
Så jag stängde av TV-n och satte på lite bra musik. Och började bygga tak på den där herrgårn jag påbörjat dagen innan. Satt alltså och lekte med lego när sambon kom hem...

Men jisses vad fast man blir i de där små färgade plastbitarna!

Hmmm...

Jag ska opereras! Jag känner mig helt tom/full/glad/förväntansfull/orolig/uttråkad/fattig/rik.

What to do...?

Jag får inte äta godis, inte köpa saker, vilket också innebär att jag inte får titta på saker för då vill jag ha. Jag får inte äta stora mängder god mat/fikabröd/glass.

Jag sitter på jobbet och är djupt uttråkad. Help?

Jag glömde att jag helst skulle vilja dansa vinnardans och berätta för alla att jag blivit kallad på intervju.

Vilket jag inte heller kan göra...

Släppa tanken.

Jag kan inte komma över det faktum att jag faktiskt dumpade på yoghurt. Ja jag förespråkar operationer - herregud jag skulle göra den igen om jag behövde. Men priset kan ibland kännas väl hårt.

Samtidigt som jag faktiskt måste underkasta mig och lyda! Det finns bara det!

Referenser.

När man blir intervjuad av sin snart före detta chef; hur gör man med referenser då? Bara en fråga...

Faktiskt trött!

B-lää!
I går satt jag uppe en stund och dreglade över hotell. Men saken var den att eftermiddagens händelser lade sig som en blöt filt över resten av vardandet och sög totalt ut varenda uns av energi som jag sparat under sommaren. Jag sjönk ner längre och längre i soffan och bjöd familjen på pizza för allt annat kändes oöverstigligt. Så sov Lilleman en orolig natt med flera uppvaknanden och jag fick trösta och krama flera gånger.

Känner mig helt förstörd. Inte blev det bättre av att jag faktiskt dumpar fett på yoghurten jag åt till frukost. Jag som skulle äta nyttigt och hoppa över brödet. Så blev det för sött istället.

Därför skulle jag faktiskt kunna somna här och nu!

Nagelbitare!

Jag har blivit kallad på intervju i nästa vecka. Med på intervjun kommer bland annat min nuvarande chef som har fått en ny tjänst som chef på sökta avdelningen att vara. Snacka om nagelbitare.

I och för sig har hon ju intervjuat mig förut så jag tycker ju att jobbet borde vara mitt. Jag är en optimistjolle, jag vet!

Andas igen!

Så har jag rett ut mina tankar och känslor inför det här projektet och jag har släppt det nu. Jag vill inte ha det i knät när jag behöver fokusera mina energier på det som är viktigt. Jag har pratat med de inblandade och förklarat hur jag känner. Så nu kan jag andas igen!

Nu tänker jag fokusera på framtiden och den intervju jag ska på nästa vecka!

Liten klump...

Jag är inte alls speciellt duktig. I princip äter jag hela kvällarna. Från det att jag serverat middagen och satt mig i soffan så är det ett enda skyfflande tills jag går och lägger mig. I går var det direkt obehagligt att gå till sängs för jag dumpade, frossade och mådde illa om vartannat för jag hade äppelklyftor i halsgropen. Kunde knappt andas på grund av det.

Så jag kommer att behöva ta ett krafttag om kvällarna också för det här funkar inte alls inför en bukplastik...

Liite frustrerad...

Så lades det på mig ännu en sån där meningslös arbetsuppgift, eller bara nästan, eller först blev jag tillfrågad men sen skulle vissa frågor få svar. Så helt plötsligt landade uppdraget i mitt knä och jag kände att nej, det där kan vi inte göra. På min avdelning. Och allra helst inte jag. Så när jag ska backa då kommer kollegan. Lite yngre och med mer energi. Säger att om jag inte vill, tar hon gä-ärna uppdraget.

Fallhöjd i ekonomi går också att tillämpa i fallhöjd vad gäller arbetsuppgifter, uppdrag och yrkesrollsbeskrivningar.

Phu!

Verklighetsflykt...

Na jag tycker nog att vi ska genomföra en sluta-röka-kampanj. Det är inte sunt att röka!

Iiiih!

Det är måndag morgon och jag är kallad på intervju inom en snar framtid!
Detta öppnar upp för en radda möjligheter! Yes!

Mer pengar!

Man skulle faktiskt kunna vända på steken och släppa tankarna fria och säga; jag är miljonär! Jag är faktiskt rik!
Om jag var miljonär skulle jag aldrig någonsin kunna tänka mig att börja slösa upp pengarna på en gång - för då skulle jag ju upphöra att vara rik. Nej jag skulle nog leva på en liten avkastning. Inte större än att jag kunde vara förvissad om att hela tiden fortsätta att vara rik. Samtidigt skulle jag förvissa mig om att jag och de mina hade det bra, med bra mat och bra fritid. Att ingenting fattas oss. 

På tal om det; i går kom jag till insikt och insåg att varför spenderar man mest pengar när livet är som lättast (semestern) men ska gneta och spara när livet är lite tyngre (höst och vinter)?

Musik

Lyssnar på härlig musik och inser musikens inverkan på mitt sinne. Jag är verkligen lycklig just ni - inser hur lyckligt lottad jag är som har min familj så nära mig och att saker och ting tycks lösa sig och pusselbitarna falla på plats. Det spelar liksom ingen roll att en del gamla spöken fortfarande finns som skuggor i mitt medvetande. Jag är lyckligt lottad. 
I går dansade jag till skön musik. Det var ett mirakel och jag inser hur mycket fantastiska saker som händer mig.

Ge mig en påse att ventilera i!

Jag vet att jag säkert är helt ensam i världen med att tänka såhär; men oj vad lite pengar jag kommer att tjäna med tanke på hur mycket liv jag har kvar!

Räknat såhär: Min nettolön minus mina fasta kostnader är under en tioårsperiod 1 142 760 kronor. Detta skall räcka till ALLT!!! Ny bil, renovering av lägenheten, utlandsresor, mat, kläder och RUBBET!!!!

Ge mig en påse att andas i!!!!

Eller några extraknäck! Jag har inte tid att vara ledig för jag måste jobba ihop en hel hög med pengar så jag kan leva!

Det är så svårt!

Nej, det är så lätt!

Men inuti mig så sliter det och drar något fruktansvärt! Jag vet att jag kommer att bli belönad i framtiden - men just nu känns det inte så! Jag vill bli belönad här och nu!

Njuter...

Jag bladdrar visserligen ur mig många av mina tankar i min blogg men jag vill för säkerhets skull slänga in en liten brasklapp för den som undrar;

Jag njuter faktiskt av den här resan. Av att vara i häret och nuet. Att ha möjlighet att faktiskt göra ett avstamp, ett avtryck i tillvaron. Inuti mig själv är jag helt lugn. Ungefär som när man är totalt ensam i en simbassäng, dagen börjar gry och värmen börjar sprida sig efter natten, lugnt och skönt kan man simma längd efter längd i orört vatten...

I statens tjänst...

Ibland blixtrar det till och istället för det vanliga grå så käkar man lunch med någon som faktiskt har något att säga och som tar bladet från munnen. Intressant också att få dela tankarna med någon som faktiskt till viss del tänker lika som jag. Vilket innebär att jag återigen blir påmind om att jag inte är ensam i mina funderingar. Kanske ska jag engagera honom som karriärcoach? För just nu är det många såna tankar som pågår.

(Eftersom jag inte får tänka på godis, kläder, inköp av kläder, inköp av någonting öht eller glass och godis...)

Vackert skrivet!

Varför lever vi livet med skygglappar? Det är faktiskt enklare att se...

Min idol!

Go Julia!

Ny dag - nya tag!

I dag tycker jag att vi tar nya tag och verkligen undviker allt som vi förbjuder oss. Detta innebär att vardagslyx i dag möjligtvis kan bli att panta flaskor (men inte köpa något), tvätta en maskin och filosofera framför TV-n.

Eller varför inte läsa en bra bok, lyssna i hörlurar för det låter så bra och njuta av att garderoben är välfylld av sommarens fynd!

Jag behöver helt enkelt mer positivt tänkande runt omkring mig!

Tre timmar!

Jag försöker nu att inte småäta hela tiden utan jag ska försöka låta det gå tre timmar mellan varje mål.

HA!

Jag måste vara den sämsta tjockisopererade personen i hela Sverige! Alla andra medsystrar och bröder verkar kunna gå hela dagarna utan att deras kroppar säger ifrån när de är hungriga. Det gör inte min kan jag lova.

I dag åt jag gröt vid åtta - mätt.

Klockan elva åt jag lunch - mätt.

Klockan tolv var jag vrålhungrig och eftersom en kaka var det enda jag hade i väskan åt jag den.

Nu hungrig igen. Eller uttråkad. Eller stressad. Vem vet och jag är tydligen den enda som bryr sig också...

Vi har vackert väder!

Jag kan inte låta bli att förundras över att alla bekantskaper som man träffar har lyckats pricka in sin ledighet och ställe att befinna sig på till soliga och varma dagar. Naturligtvis börjar jag fundera en del på detta; varför är det så? Är en person som bestämde sin ledighet redan i mars när drivisen låg decimetertjock över hela landet mer lyckad för att den med någon slags fingertoppskänsla prickade in de soliga och varma dagarna vi hade?

Faktum är att det här med väder och att det ska vara soligt och varmt inte alls är en förutsättning för att något blir riktigt riktigt lyckat. Min första semestervecka befann jag mig mitt i London och jag var faktiskt nöjd med att vi hade lite molnigt och svalt de första dagarna medan alla hemifrån rapporterade om rekordvärme. Sen blev det ju varmt i London också och det är olidligt att shoppa när det är 32 grader varmt.

Väl hemma i Sverige var det flera dagar när vi skulle varit ute och seglat som solen stod högt på himlen och det var kav lugnt över havet. Inte en vind! Då kan man mest bryggsegla.

Jag är väldigt glad över att mina medmänniskor lyckades få de korta dagarna när solen sken och värmen spred sig i landet, tro inget annat. Min omöjliga önskan är väl snarare att perioden inte behövde vara så förskräckligt varm utan kanske mer utsträckt. Dvs att vi kanske har regn, drivis och rusk under fem av årets månader istället för idag tio.

På lunchen...

När jag kom från Hemköp med min sallad stoppade jag in ett par läkerol i munnen, tuggade tre sekunder och svalde. Insåg precis där och då att det var det första jag åt idag. Det skramlade till i tarmarna och plötsligt insåg även de att jag faktiskt vaknat och var på benen.

Det var ganska darrigt som jag satte ena foten framför den andra för att ta mig till kontoret och kunna äta min lunch. Note to self: mat innan läkerol...

Jag tvingar mig själv...

Nä jag får inte gå ut och gå och lämna skrivbordet. Nu är det allvar och jag får inte gå ut för då handlar jag saker för mina pengar eller hittar nya behov som jag vill uppfylla eller så äter jag. Inget av de där sakerna får jag syssla med just nu.

Därför knarkar jag bloggar. Inte beslut, siffror eller uppdateringar utan jag försöker metodiskt kartlägga vad min närmaste omgivning (via datorn) sysslar med. Och jag konstaterar att alla människor jobbar. Utom Katrin och Bingo som är på semester i Frankrike. Resten av hela Sverige jobbar och har inte tid att uppdatera sina bloggar. Om det inte är jobb förstås. Men då är bloggarna sååå otroligt ointressanta så att intresseklubben har inte alls lust att spela in nån film om det som skrivs.

Jag är uttråkad och sugen på processade kolhydrater.

Trolleri!

I morse droppade jag en droppe i varje ögon och voila! Fina färska ögon utan behov av någon make-up.

Nu fattas bara droppar mot ryggont och arbetslust också, så är saken biff!

Den bästa tiden är nu!

Tänk att leva i en tid där Jacob Hellman gör comeback och då man kan se Bob Hund på Grönan.

Konserten var i alla fall helt fantastisk och jag med flera njöt av att vara där och då! Efteråt gick man därifrån med ett leende på läpparna och utan några som helst bekymmer i fickan.

Klump i magen av allvar...

Jag börjar faktiskt känna mig lite orolig för min attityd. Inte för att jag är en slösa, det är jag absolut inte! Inget kan vara mer fel!

Nej jag är mer "Kung i baren". När jag har pengar lever jag som om det inte fanns någon morgondag och när jag inte har pengar så fixar jag det med. Men mitt stora problem är att det blir liksom inte så mycket sparat när man är Kung i baren. De där pengarna som skulle gått till grundplåten till en bil går till kaffe, godis, semesterresor och kläder. För att jag är totalt oförmögen att leva som den asket jag egentligen är. Jag är blott en statsanställd med en liten men fast inkomst; ingen miljonär, egen företagare eller på något sätt adlig med jord och skog.

Jag gick precis runt och klappade mig på axeln för att jag lyckats spara och vara duktig den här sommaren. Tills kontoutdraget kom. Och jag mindes. Att jag faktiskt spenderat som om jag vore Kung. Om så bara för en sommar... Och nu känner jag oron krypa på mig.

Behöver jag?

Jag har allt jag behöver. Det är bara tiden och jag själv som sätter gränser för mina behov. Rent materiellt är i alla fall detta något som stämmer mycket väl.

Vad gäller övriga utmaningar funderar jag på om jag inte skulle behöva en karriärcoach som kan hjälpa mig att få fart på tankarna...

Början på något nytt...

Jag vet inte om du är glad eller ledsen över att det är sista dagen på dagiset idag. Men jag vet att jag nu är på väg att hämta dig och att jag kommer att finnas för dig, med en axel att gråta mot eller en mage att kittla om du vill skratta. Min skatt...

Lämningar...

Det är fredag och värmen strålar från betong och asfalt och får storstadsluften att nästan stå still av trycket. Utanför Skatteverket/Försäkringskassans besökskontor ringlar sig kön av förväntansfulla besökare längs med huskroppen. Kön är lika lång och tyst, värmen lika tryckande som i somras till the London Dungeon.

Jag antar att upplevelsen kommer att bli densamma.

Problem med nuet.

Jag har problem med nuet. Jag skulle gärna vilja byta jobb, men samtidigt så ska jag operera mig om en och en halv månad med allt vad det innebär. Det känns inte så motiverande att byta jobb mitt i liksom. Samtidigt har jag svårt att njuta av jobbet just nu eftersom jag faktiskt vill lämna det. Då jag ändå försöker befinna mig i nuet blir det att jag ska handla en massa saker för att vara förankrad i här och nu. Därav misstänker jag att det här "leva i nuet" som vi får oss till livs egentligen är ett kommersiellt jippo påhittat av de som vill att vi ska handla. Kapitalisterna alltså.

Uppdatering: Samtidigt som jag skrev inlägget insåg jag att jag faktiskt kan använda nuet till att slipa på min CV, kolla annonser, odla en tanke på vad jag istället vill göra samt påbörja min livsuppgift.

Ett rätt!

När jag var i London disciplinerade jag mig i alla fall såpass att jag gick in på Boots och handlade ögondroppar. Och jag måste säga att jag är helnöjd faktiskt. Den första skönhetsprodukt (och jag lovar, jag har provat såå otroligt många olika produkter) som faktiskt levererar det den ska. Röda ögon blir klara och fina, istället för trötta morgonögon får man klara fina ögon. Jag behöver ingen make-up på morgonen när jag tar dropparna.

Dessa droppar har hjälpt mig hela veckan och utan dem hade jag nog återvänt till sängen mer än en morgon!

Liten blir stor!

I dag var sista dagen jag följde Lilleman till dagis. På måndag börjar han inskolningen till en ny och större skola. Det är spännande och pirrigt. Lägger liksom grunden till vuxenlivet på ett sätt man knappt förstår. Men det är ju här man formas. Jag är stolt över att få följa med min gosse på hans första dag på måndag.

Chimpansarmar och tom plånbok.

Lilleman fyller år om bara några få dagar och han är väldigt nervös, det märks. Han frågar om detaljer och vill vara säker på att vi har ballonger hemma. Han är inte lika solig som vanligt utan han är mer lynnig och rastlös. I går grät han i en timme då han insåg att han i sin nervositet bjudit sina kompisar en dag för tidigt.

Jag försöker dock göra mitt bästa för att hans dag ska bli så bra som möjligt. Som att köpa presenter. Jag är ju väldigt bra på att handla. Så nu är plånboken snart tom och jag ska försöka bära hem allt med lååånga armar. Jag har nämligen bara köpt jättestora saker.

Nuet!

Jag är ju blott en enkel människa som ibland funderar över saker och ting i livet. Hur saker kan bli enklare, roligare, bättre. Jag vet att när jag var arton så visste jag allt. Nu vet jag knappt något. Jag vet inte om de beslut jag fattar dagligdags är rätt eller fel. Jag har inget facit och ingen maggropskänsla (eftersom jag ju opererade bort magsäcken). När jag till äventyrs frågar runt omkring mig så vet ingen annan heller något alternativt alla är stensäkra på sin sak. Ibland blir det här med de dagliga besluten och att jag inte vet vilket som är rätt eller fel så oöverstigligt att jag knappt kan fatta några beslut alls. Det intressanta är att då jag är passiv är det också ett slags beslut som naturligtvis får konsekvenser (vem försöker jag lura egentligen?)

Jag försöker att så mycket som möjligt leva i nuet. Inte vältra mig i något som varit. Inte heller försöka se för långt fram heller. Men nu börjar jag mer och mer fundera på om inte det här med att leva i nuet endast är ett kapitalistiskt påhitt som pådyvlas oss vanliga arbetare för att vi ska konsumera mer just nu. För om man planerar en vettig semester i framtiden eller väntar på en operation så är det nästan omöjligt att sitta och leva i nuet. Naturligtvis längtar man framåt? Och det är ju i framtiden som alla möjligheter finns, inte här och nu? Eller är det jag som bokstavstolkar begreppet nuet?

Ny dag!

Jag vet att jag försöker slå bort och inte låtsas om verkligheten den största delen av dagen. Men verkligheten är här och nu och jag kan faktiskt inte låtsas att jag inte vet om det faktum att den jag lever tillsammans med är avundsjuk på mig / tycker illa om mig / vill mig illa. Ända sedan jag faktiskt berättade för honom att jag har sparat och inte slösat är det som att han ser på mig med ett nytt hat i sina ögon. Han exploderar för minsta lilla och i går fick jag höra att jag minsann är på honom och petar hela tiden. Fast jag bara upplyst honom om att det inte finns tassar under stolen. Och bett honom duka! Men det är väl inte att vara på en person hela tiden? Att sticka en person och tala om för honom hur dålig han är och vad han bör/inte bör göra.

Jag skulle snarare säga tvärtom; tack vare min tillbakalutade attityd så blir det knappt nåt kalas för vårt barn eftersom det i normala fall är jag som tar tag i allt och när jag inte gör det rinner saker och ting mellan fingrarna.

Bara sådär!

Rökning...

Jag måste bara gnälla över det här med rökningen också. Men vad är det med alla fina tonårsflickor och pojkar och det där fula de ska ha i munnen? För ett tag sen var vi på Quiz och jag lovar det kändes som att hela kvällen blev förstörd då bakgården, istället för att dofta varmt regn och öl formligen stank av ciggarettrök som låg som ett moln runt oss. Unga människor kedjerökte den ena giftpinnen efter den andra. Tillslut gick jag i alla fall därifrån för jag pallade helt enkelt inte med röken.

I går upplevde jag ungefär samma sak. Jag vallade femåring på Ung08 i Kungsträdgården och jag insåg att rökandet var väl utspritt även över våra 08-barn. Men är det bara jag som tycker att det ser lite tokigt ut med en femtonåring som står och suger på en äcklig cigg? Vad mig anbelangar så kunde tobaken bannlysas och förbjudas enligt lag. Jag hatar tanken på att min lilla oförstörda gosse ska växa upp med dessa illaluktande och giftiga stinkpinnar. Förbjud nu!

Fantastisk dag!

Jag hade Lilleman med mig till jobbet igår. Vi fick en totalt avslappnad och mysig dag tillsammans. Visst fick jag inget gjort men det var underbart att ha honom med mig. Det gäller liksom att hålla fast vid de positiva känslorna. Matmässigt gick det ju inte sådär jättebra i går. Jag är ju inställd på att jag ska svälta mig fram till operationen men efter min GBP så har jag helt enkelt lärt mig att äta lite för bra och regelbundet för att jag ska kunna falla till gamla vanliga spår där jag inte äter som jag ska. Nej tvärtom är jag som en klocka. Om jag inte äter frukost så slutar jag helt enkelt att funka efter en stund och när jag varken kan samla tankar eller mig själv så blir det kris.

Som nu... jag vaknar med rungande huvudvärk, trött och seg efter kvällens ätande och nattens svält. Jag vet knappt vart jag är på väg och jag känner att hela världen är till för att irritera mig nåt enormt. Då kan jag inte alls njuta av tanken på att jag för första gången på evigheter faktiskt har vita byxor på mig idag! Och att det är onsdag och världen knackar på. För nu börjar det bli bråttom med vissa saker.

Stavas födelsedag...

Ovänner!

Jag skäms över att erkänna att efter snart 18,5 år så kan min sambo och jag fortfarande inte prata med varandra. Vi har fastnat så långt in i våra gamla roller att jag inser att det finns ingen väg ut längre. Varje form av kommunikation slutar alltid med att vi antingen blir ovänner eller att sambon klagar över att han får för lite sex. Och där är våra låsta positioner.

Som i går. Trots att jag vid ett flertal tillfällen försökte kommunicera med sambon så att Lilleman inte skulle höra eventuella planer fram och tillbaka angående hans födelsedag, och trots att jag vid varje tillfälle frågade om han hade tid att prata; så hände det sig ändå att sambon hasplar ur sig en massa frågor angående ett eventuellt kalas som han sedan inte kan infria utan som bara leder till besvikelse från vårt barn. Framför barnet. Naturligtvis vill jag likt en tigrinna skydda min ängling mot besvikelse och blir topp tunnor rasande på sambon som inte alls tagit hintarna om att eventuella diskussioner om ett kalas på lördag bör hållas bakom lyckta dörrar.

Ingenting som man kan sitta med TV, text-TV och tidning framför sig och haspla ur sig bara för att man vill visa sig duktig eller "brainstorma" som det så fint heter.

När jag sedan vill bryta bråket innan det kommer polis och brandkår genom att gå ut eller åtminstone få sambon att gå ut för att lugna ner sig så funkar inte det heller. Vi får inte gå ut. Jag säger bara suck och stön för jag orkar faktiskt inte ha mitt liv så här längre. Jag gör snart vad som helst för att slippa härifrån.

Detta från en man som bara någon dag tidigare sagt att han tyckte det var tråkigt att vara själv när jag och Lilleman var på semester och han jobbade. En man som därefter fortsätter i precis samma gamla vanliga banor och spår och fortsätter att leva ungkarlsliv fast han har barn och kvinna under samma tak. Men vi får väl se hur länge det går att leva så. Jag har i alla fall ruttnat för länge sedan!

Ett djävla tjat!

"Amen har hon inte tjatat nog om överviktsoperationer och skit snart?" tänker säkert många nu när min blogg helt kommer att förvandlas till upploppet inför bukplastiken. Innan operationen ska jag gå ner några kilon, fortsätta att vara frisk, stark och pigg och glad som jag är nu.
Pengar måste sparas en masse och jag måste bli godisfri (igen).

Jag har haft sommarledigheten på mig att tänka och vända och vrida på argumenten i mitt huvud (eftersom ingen människa runt omkring mig på allvar vill bolla idéer). Men jag har kommit fram till att jag måste göra bukplastiken för min egen personliga del och att jag kommer inte att få en ledig stund i huvudet förrän den är gjord. Förmodligen inte efter heller men jag tänker inte bejaka detta faktum just nu. Men vad man kan göra med de pengar som den där plastiken kostar mig är väl det som svider allra mest. Jag tänker bilar, resor, upplevelser, renoveringar, möbler och hus och radhus. Men sen är pengarna borta och jag sitter där med min vardag och med mitt liv och ska försöka leva det på nåt slags vettigt sätt.

Det blir en operation i alla fall. Sen... en gång i framtiden, då kan vi snacka ny bil, resor, hus och liv.

Back in business!

Och jag kan inte låta bli att föreställa mig att jag lever i ett parallellt Universum där jag slungas från nutid till nutid. Nu är jag här liksom... I går satt jag och drack en kopp kaffe och funderade över om det skulle bli segling eller bada. Eller inget. Eller båda...

I natt kom Lilleman inte till ro. Han började gråta och så tittade han på mig och sa: "Jag önskar att du aldrig blev farmor... jag vill att du alltid ska vara så här fin!" Jag tittade på min femåring och mitt hjärta svämmade över av kärlek och jag insåg att han med sitt stora fina hjärta nån gång kommer att göra någon annan än mig mycket mycket lycklig! Vi tog det i alla fall extremt lugnt och låg och kramades och pratade och han fick dricka precis så mycket han behövde och tillslut så somnade han lugnt in. Längtandes efter morgondagen. Han sa innan han somnade att han önskade att det alltid var morgon...

Jag såg förresten tips på hur man ska hålla semesterkänslan kvar in i vardagen. Här kommer ett par tips till:
- Sätt dig på Centralstationen och invänta ett tåg.
- Gå ut vid kajen och ät den där inplastade mackan som du bredde i går.
- Fortsätt grilla!
eller om du brukar bo på vandrarhem på semestern:
- Ät mamma Scans köttbullar med sönderkokta makaroner till middag i dag.
-Drick ett glas vitt, tisdagskvällen till trots.