Jag vet att jag försöker slå bort och inte låtsas om verkligheten den största delen av dagen. Men verkligheten är här och nu och jag kan faktiskt inte låtsas att jag inte vet om det faktum att den jag lever tillsammans med är avundsjuk på mig / tycker illa om mig / vill mig illa. Ända sedan jag faktiskt berättade för honom att jag har sparat och inte slösat är det som att han ser på mig med ett nytt hat i sina ögon. Han exploderar för minsta lilla och i går fick jag höra att jag minsann är på honom och petar hela tiden. Fast jag bara upplyst honom om att det inte finns tassar under stolen. Och bett honom duka! Men det är väl inte att vara på en person hela tiden? Att sticka en person och tala om för honom hur dålig han är och vad han bör/inte bör göra.
Jag skulle snarare säga tvärtom; tack vare min tillbakalutade attityd så blir det knappt nåt kalas för vårt barn eftersom det i normala fall är jag som tar tag i allt och när jag inte gör det rinner saker och ting mellan fingrarna.
Bara sådär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar