Att kratta där man står...

"Sedan har man slutat amma. Man har bytt sin sista blöja. Och vips – så får man lite tid över. Att tänka. Och blir förbannad och muttrar att ”blev det inte bättre än så här?”. Det är då det inte räcker med lite balsam i håret. Man behöver balsam för själen också" Saxat från Hilleri Wahl igår.

Och jösses vad jag kände mig träffad i går när jag läste detta. Det var som att hon skrev bara för mig. Riktat till mig. Och faktum är att nu förstår jag varför jag är överallt på en gång, missnöjd med allting och det känns som att jag hela tiden glömt något. Jag vill också operera brösten (fast magen. Och eventuellt låren. Gärna överarmarna.) Jag vill också gå ner de där sista fem kilona för det skulle vara en stor skillnad i att vara där än här (vet jag med bestämdhet). Jag är dock förbannad varje dag för jag skulle behöva leva som en eunuck utan krav från hitan och ditan för att klara av att stålsätta mig för ännu en fight mot min kropp.

Men ingen vill ge mig denna respiten. Jag kämpar som en galning. Jag kämpar med näbbar och klor för överlevnad.

I går var det då dags för ett första steg i min nya "plan". Vi har för lite plats och för mycket saker. Mitt mål är att vårt hem ska göras om för att inte upplevas som trångt. Ett första steg i rätt riktning var att grabben fick en egen garderob där alla hans kläder får plats. Och mamma fick genast mycket mer garderobsplats till sina 150 kjolar och blusar. Ytterligare en klädstång skall in i garderoben för byxor. Sen är nästa steg att hitta förvaring för alla våra skor.

Kan vi fixa det? Yes we can. (för alla småbarnsföräldrar vet ju att det inte är Obama som kommit på detta utan Byggare Bob!)