Nu förstår jag...

Idag läste jag metro och jag tyckte att Hilleri Wahl skriver väldigt träffande här:

http://www.metro.se/2009/03/03/69832/sa-klarar-victoria-40arskrisen/

Jag inser att det är precis där jag befinner mig nu. I den där lilla punkten när jag börjar inse att: "wait a second..."

Jag vill först vara tydlig och säga att jag har nog ett av de mest jämlika förhållandena som man kan tänka sig. Min sambo är den allra bästa pappan till vår son och det är väldigt många uppgifter som ligger på hans axlar för att jag faktiskt har problem med att klara av dem. Och det är jag också djupt tacksam över. Vi har nog bytt precis lika många blöjor och gjort precis lika många vällingflaskor. Vi tävlar om vår lille gosses gunst. Mats har tagit ut precis lika många föräldradagar som jag har. Vi njuter i vårt föräldraskap.

Men. Vi njuter inte i vårt förhållande till varandra. Vi har ständigt taggarna utåt för vi tar varenda liten sak som sägs personligt så vi anser väl båda att vi behöver skyddas från den andra. Dessutom är vi ju millimetermänniskor och det är väl här egentligen som problemet uppstår. Min sambo vill att jag ska sitta hemma varenda dag i veckan. Inte ha några vänner att umgås med. Aldrig gå ut. Aldrig vilja någonting för egen räkning.

Mitt liv ska bara bestå av jobb, familjen och eventuella styrelsearbeten som dyker upp. I brist på egen tid går jag ofta ut på promenader när jag är på jobbet. Jag stresshandlar för min själ känner sig inlåst och behöver flyga fritt.

Jag har försökt tala med honom oändligt många gånger. När jag påtalar detta säger han att; jamen om du skaffar barnvakt kan vi gå på bio. Jag låter nog väldigt hård nu (men det är min blogg...) men det är inte mer sällskap med honom jag vill ha. Jag vill ha sällskap med andra människor. Och jag är inte onormal här. Det onormala i vår situation (och nu vänder jag mig bara till dig, sambo) är att sitta på varandra dygnets 24 timmar.

Jag är naturligtvis själv medskapare till mitt eget liv. Jag har själv varit med på allt detta under alla år. Men jag inser nu att om jag ska överleva med glädjen boende inom mig och inte torka ihop till ett litet bittert sviskon så måste jag börja skriva om min framtid.

Därför väljer jag nu att säga stopp! Från och med nu kommer jag att kämpa mig tillbaka till ett liv som jag själv kan stå för, ett liv fullt med värdighet men också fyllt av stor glädje.