När man pratar om magsäcksoperationer med andra människor så är det nästan som att vrida på en kran. Jag inser att det finns en hel del fördomar mot oss. Jag försöker värja mig, men inser att det finns säkert en och annan i min omgivning som går och väntar på att jag ska gå upp i vikt igen. Man är påpassad, liksom. För det vet ju alla att den som ätit sig till en övervikt är en människa utan gränser.
Eller så väntar de på att jag ska börja dricka eller börja i terapi.
Men tänk om det är så enkelt att jag bara är?
Naturligtvis lever ju de här tankarna sitt eget liv och jag är själv nervös att den där personen som bor i mig, den utan gränser, ska ta över och förstöra allt hårt jobb. Speciellt tar jag ju åt mig när jag får höra att jag var smalare förut än nu. Fast jag väger lika mycket. Men det där smala i ansiktet har ju försvunnit när kilona jämnar ut sig. Jag har ju liite smalare smalben. Men det syns ju inte i jeans.
Så om ni träffar någon som faktiskt gjort en jättebedrift, även om det var ett tag sen; passa på att ge den här människan en riktigt fet komplimang nästa gång ni träffas! För det kan faktiskt vara så att det är precis vad man behöver höra just nu! Att man är bra!
Att jag är bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar