Jag har lunch nu. Och ingen kan någonsin gissa vad jag inmundigar just nu! HA! Jag är så jäkla förutsägbar, men jösses vad gott det smakar. Soppan, varm och god.
När jag och sambon reste runt i Indien blev vi naturligtvis magsjuka. Indisk mat har väl heller aldrig haft nån djupare lockelse på mig; men efter några dagar på en kost bestående av vatten och mariekex tog vi en autoriksha till ett lyxhotell lite utanför stan. Vi hade hört att de skulle ha lite mer västerländsk mat. Vi kom dit och valde så småningom tomatsoppa.
Det var första gången jag åt tomatsoppa och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Så snäll mat men samtidigt med så många olika smaker. Smaklökarna grät av glädje och vi satt båda med tårarna i ögonen och åt med varsamma skedtag vår portion soppa. Mer än så vågade vi helt enkelt inte äta just då. Vi insåg därefter att våra magar faktiskt mådde bra på soppan och resten av vistelsen blev den ett stående inslag på vårat matbord.
(Förresten upplysningsvis som i en parentes kan jag berätta att i Indien växer inga apelsiner. Varje morgon beställde vi orangejuice och varje morgon fick vi något som var alternativt gult, orange eller rött. Det smakade dock aldrig aldrig någonsin apelsin. Banan. Ananas. Nåt odefinierbart. Men aldrig apelsin. En indier stod och övervakade frukosten och log hela tiden. Vi brukade fantisera att han tänkte att vi var dumma västerlänningar som inte förstod hur ett glas apelsinjuice egentligen ska smaka. Då vi brukade dricka juicen utan sååå mycket knot.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar