Tung dag.

Det är en tung dag idag. Att ta sig till jobbet tog en evighet. Att lyfta händerna och skriva går knappt inte. Lilleman väckte mig i morse och vi pratade om påsken. Han kramade om mig, kanske känner han att det är tungt för mig nu? Jag skulle vilja vara hemma och vila i hemmets trygga famn. Men vårt hem är ingen trygg hamn. Inte när man blir insliten till grannen för att de vill att man ska dras med in i deras sjuka förvrängda värld.

Allt är inte enkelt och myntet har inte en sida. Vi älskar varandra och vi gör varandra ibland illa på vägen fram. Det som är ett ljust och vackert minne för mig, som får mig att faktiskt le mellan tårarna, behöver inte vara det för en annan. För den personen kan mitt ljusa minne vara ett törne i hjärtat.

Jag vet i alla fall att en människa som har så mycket vänner omkring sig. Som hos alla oss lämnar vackra och meningsfulla minnen. Där vi fortfarande kan höra ett hjärtligt skratt. Känna värmen sprida sig inom oss. Den människan finns och hon kommer att lämna oss alla med stor saknad. I en sjukdom som inte går att förstå sig på.