När jag lever rövare och visar mig från min allra sämsta sida, svär och gormar, då sprutar inläggen på min blogg.
När jag sedan försöker att ta mig i kragen och verkligen styra min tid, min vikt, mina pengar, ja då känns det helt tyst. Ungefär som att all energi går åt till att hålla sig samman.
Men faktum är att jag de senaste dagarna faktiskt tagit jättekliv i min egen personliga utveckling. Jag inser bland annat att de där kläderna som jag alltid måste köpa för mina sista slantar, för att varje gång rasera min ekonomi. De kommer alltid att finnas där. Ena dagen var det designkläder på H&M. Sen en söt blus från Mango som jag bara måste ha. Och nu hänger den där nere. Som en symbol för min lättja och för att mycket vill ha mer. Är den speciellt märkvärdig? Nej, faktiskt inte. Men visst, den sitter WOW! på mig. Det kan jag erkänna. Löjligt blir det ju annars.
Nu styr jag min ekonomi. Jag är gammal nog att inse att det regnar aldrig manna från himlen. Ingen kommer att med magisk hand räcka mig det jag behöver. Nej. Jag är vuxen nu. Herregud, det visar ju min månatliga löneutbetalning! Varför skulle jag självmant vilja diskvalificera mig från vuxenlivet genom att låtsas att jag inte har några räkningar?
Sen kan man ju fråga sig själv; vart går pengarna? Den analysen vågar jag mig inte ens in på. Jag tänker bara; det här är nödvändigt för mig!
Jag har förflyttat det sår jag bar inom mig, för att jag såg ut som jag gjorde. Som gjorde att jag tvingades att skyffla i mig godis och andra onyttigheter. Fast nu är föremålet ett annat. Ursäkterna är desamma. De är förklädda och jag har mycket svårt att känna igen dem. Men när jag gör det, inser att de är mina egna hjärnspöken. Då blir allt så självklart och ganska lätt.
Och jag återvänder hela tiden till det lilla i tillvaron. En liten utflykt med Lilleman. Att se in i hans ögon och höra vad han säger. Lyssna på ljuvlig musik. Förbereda mig för en konsert som jag längtar efter. Gå på teater.
Den där rösten som säger till mig att jag behöver, att jag förtjänar. Att jag klarar av det. Den rösten är inte min vän. Den rösten sårar mig gång på gång. För den lever på att jag blöder.
3 kommentarer:
Frågan är om inte just shopping tar mer energi än det ger tillbaka?
oj oj vad jag känner igen mig. Det är en ständig kamp. Kämpa på.
Per Penning: Visst är det så! Vissa saker är jättejobbiga att införskaffa. Och tar massor av energi. Sen är det andra saker som är lättare att köpa. Om man har en hel ocean av pengar.
minna: Det gäller bara att försöka se sanningen i vitögat!
Skicka en kommentar