Ovänner!

Jag skäms över att erkänna att efter snart 18,5 år så kan min sambo och jag fortfarande inte prata med varandra. Vi har fastnat så långt in i våra gamla roller att jag inser att det finns ingen väg ut längre. Varje form av kommunikation slutar alltid med att vi antingen blir ovänner eller att sambon klagar över att han får för lite sex. Och där är våra låsta positioner.

Som i går. Trots att jag vid ett flertal tillfällen försökte kommunicera med sambon så att Lilleman inte skulle höra eventuella planer fram och tillbaka angående hans födelsedag, och trots att jag vid varje tillfälle frågade om han hade tid att prata; så hände det sig ändå att sambon hasplar ur sig en massa frågor angående ett eventuellt kalas som han sedan inte kan infria utan som bara leder till besvikelse från vårt barn. Framför barnet. Naturligtvis vill jag likt en tigrinna skydda min ängling mot besvikelse och blir topp tunnor rasande på sambon som inte alls tagit hintarna om att eventuella diskussioner om ett kalas på lördag bör hållas bakom lyckta dörrar.

Ingenting som man kan sitta med TV, text-TV och tidning framför sig och haspla ur sig bara för att man vill visa sig duktig eller "brainstorma" som det så fint heter.

När jag sedan vill bryta bråket innan det kommer polis och brandkår genom att gå ut eller åtminstone få sambon att gå ut för att lugna ner sig så funkar inte det heller. Vi får inte gå ut. Jag säger bara suck och stön för jag orkar faktiskt inte ha mitt liv så här längre. Jag gör snart vad som helst för att slippa härifrån.

Detta från en man som bara någon dag tidigare sagt att han tyckte det var tråkigt att vara själv när jag och Lilleman var på semester och han jobbade. En man som därefter fortsätter i precis samma gamla vanliga banor och spår och fortsätter att leva ungkarlsliv fast han har barn och kvinna under samma tak. Men vi får väl se hur länge det går att leva så. Jag har i alla fall ruttnat för länge sedan!