Otroligt läckert!

I går förde jag över knappt 98 000 kronor som jag hade kvar av min skuld till Medical Finance efter det att jag opererade mig. Jag känner mig otroligt glad och nöjd över att kunna lösa det lånet. Jag är dem också ett stort tack skyldig för att de kunde låna mig pengar utan en massa knävliga frågor och annat som gjorde att en eventuell operation hade dragit ut på tiden. Nej tvärtom, supersmidiga att ha att göra med.

Men nu tänkte jag göra mig skuldfri så jag löser ett lån åt gången. Och det är en mäktig känsla!

Min lille man.

I dag när jag tvingades stå och vänta på bussen såg jag hörde jag Lillemans ljusa röst över vägen. Han stod i fönstret och vinkade åt mig. Jag blev så glad att jag fick springa in och ge honom en kram.

Sen stod han i fönstret och vinkade och vinkade tills bussen kom. Det sista jag såg var konturerna av mitt barn i fönstret.

I´m on a drug...

Jag förstår att man inte vill att den där svininfluensan ska sprida sig till vanligt folk. Jag menar, varför har ingen berättat att man går runt med ständig halsont, ingen matlust what so ever och ständigt het? Totalt ointresserad av att slösa med pengar utan vill bara promenera och lyssna på musik...

Qotsa är det som snurrar i mina hörlurar. Hela hela tiden. Musiken är helt enkelt hypnotisk!

Nya spår

Jag kan bara torrt konstaterad efter en runda på stan att mina intressen titta på och se på kläder och äta godis har bytts ut mot spela musik, hoppa över måltider och umgås med kamrater på jobbet.

Det kan absolut inte ha nåt att göra med att kläderna i affärerna inte längre är gjorda för vackra kvinnor med snygga former, storlek 42-44 som i min värld är normalt. Nä nu ska vi tränga in oss i anorektiska 36-38. För det är vad som bjuds i affärerna.

Men min plånbok säger inte blä och fy för det!

Burn the witch!

Nu när jag började på nya jobbet så skämdes jag som en hund över mig själv som hela tiden måste bladdra ut att jag är opererad. Det känns ibland som "get over it, it was three years ago" och bottnar nog ganska rejält i att jag faktiskt skäms över att jag åt mig till en sådan övervikt som jag hade. Så jag fick ont i knäna och kände det som att jag inte orkade leva längre.

Men efter de senaste dagarnas utveckling så kan jag säga att jag är GLAD över att jag bar mitt fett på kroppen och att jag tog kraft till mig att operera mig och bli av med det där. För fy fan rent ut sagt vad jobbigt det hade varit för mig att ha det där fettet mellan öronen.

För jag kan säga såhär; att dras med 65 kilos övervikt gör att man kanske inte har fördomar om precis allt och alla samma sekund som man utsätts för dem. Däremot så upptäcker jag att många springer omkring med fett mellan öronen och är så fulla med fördomar och elaka tankar att man får skrämselhicka. Jag utsattes för väldigt mycket fördomar som överviktig. Men tro inte att det slutade i och med viktnedgången.

Enligt senaste utvecklingen så är jag utsatt för grannarnas tjockskallighet och jösses, säger jag. När man ställs inför total okunskap, människor som är som nollor i ansiktet när man talar med dem för de förstår helt enkelt inte. Det mest skrattretande är ju att de tror att jag på fullaste allvar skulle vilja jobba gratis för dem på min fritid. Livet är liksom för kort för det.

Nä så vi plockar bort den ende som kan någonting om att vårda relationer med hyresgäster och leverantörer (inte mig) eller den som kan något om ekonomi (mig, alltså) och så sätter vi dit en trädgårdsmästare som knarkat bort den sista lilla rest av hjärna och en köttbulle på ben som sitter i sitt badkar och gapar och skriker hela nätterna på posterna och så kan alla lugnt luta sig bakåt och aldrig mer vara oroliga för föreningens ekonomi. Jeeeeze! Men för guds skull, grow a spine och ta reda på fakta, varför inte passa på att lära er något på vägen? Fast varför ska ni det när ni på vanligt manér kan gödselsprida era åsikter till höger och vänster, vare sig man vill höra dem eller inte?

Nästa gång nån pratar om bönder kontra stadsbor så ska jag skratta dem rakt i ansiktet, för mer tjockskalliga och bakom flötet som dessa urstadsbor med fina anor, söderkisar med härlig bonndialdekt, stockholmare i flera led bakåt och södermaffia har jag aldrig stött på i hela mitt liv.

Wow!

Gratis är gott!

Helgen har faktiskt varit fenomenal! Jag gick inte ut på krogen och gjorde av med en massa pengar. Däremot gick jag på premiärvisningen av UPP (tack ÖEB) med gossen. Därefter unnade vi oss en lunch värdig kungar på Moderna muséet med en utsikt som toppar det mesta.

I helgen sålde vi skötbordet (ett vegga skötbord) och barnstolen (Stokke Tripp trapp). Jag önskar att alla saker man ägde var som barnprylarna. Vi har inte förlorat en spänn på gossens saker ännu. Allt vi har haft har vi kunnat sälja vidare på Blocket till någon annan lycklig familj som vill ha fina barnsaker. Att se en mamma komma med magen i vädret och bli jätteglad över att göra en bra affär när hon köper ett skötbord är helt underbart och man blir glad och nöjd i flera timmar därefter. För att inte tala om att det blir mer plats hemma. Nu börjar jag stirra mig omkring efter andra saker att sälja vidare. Jag vill bara sälja saker nu, känns det som.

Förutom så fort jag sticker näsan utanför dörren. Då vill jag ha nya stövlar, nya skor, ny vinterkappa, stickade halsdukar och you name it.

I helgen köpte jag faktiskt en sak som är verklig lyx för mig; Angel tredje säsongen...

Snowflakes and earthquakes...

Den senaste tidens förändringar har tydligen haft en ganska positiv inverkan på mig. Jag blev ju lite sur över att H&M släppte sin Black Collection igår. Dan innan lön? Och att det jag suktat efter i ett halvår var slut. Men jag begav mig dit i alla fall, shopoholic som jag är. Tog ett par fina blusar och en kjol och skulle gå och prova. Så tänkte jag helt plötsligt: "vafan?" Det var så trångt, alla tjejer trängdes och suktade efter samma kläder. Lusten bara rann av mig. Jag gick tillbaka till jobbet för att vårda mina relationer istället. Undrar faktiskt vad jag sysslar med? Jag har hela garderoben full av snygga kläder med mening och så ska jag slösa mina surt förvärvade kronor på nya? Get a life liksom?

Så nu sitter jag åter här, i statens tjänst och gör nytta istället. Jag skriver ju blogg!

Everybody knows that I´m insane...

Jag hinner inte innanför dörrarna förrän jag hör det där bekanta "umpa" "umpa" i öronen. Om nån sätter en låga i baken på mig så springer jag knappast snabbare. Men nu gäller det att behålla lugnet. Hålla huvudet kallt för här kan det hända grejer. Och det blir ett åk i attraktionen rollercoaster, ett åk du aldrig kommer att glömma. Det kommer alltså att gå både upp och väldigt snabbt ner. Men så är det ju alltid när jag släpper fötterna från jorden och lättar...

Istället för musik - förvirring!

Jag har sagt det förut - men det tål att upprepas. Idag är jag verkligen höööööööööög!

Blodet rusar i ådrorna och jag är oövervinnlig! Bäst helt enkelt.

Det är bara så...

Nu är det illa...

Decembertunn luft
ingen eld utan rök
Du ska ta ditt förnuft
till fånga, göra ett försök
Räknar IQ min vän
Siffror & tal
En nolla i mängden
försumbar och svag
Nu är kungen död
& hans drottning är fri
går jag före i kön
Återuppfinner mitt liv

Åskan dånar utanför. Mina fingrar dundrar över tangentbordet. Kinderna hettar. Jag brinner nu!

Fever...

The sun lights up the daytime, the moon lights up at night
My eyes light up when you call my name,
Because I know you're gonna treat me right
You give me fever, when you kiss me, fever when you hold me tight
Fever in the morning, fever all through the night

Det är illa nu... Jag mår som en risig skåpsråtta. Kan det vara en släng av flunsan tro?

Flashback!

Jag fick precis en flashback av hur mitt liv kommer att se ut när Lilleman börjar bli större. Jag sitter på jobbet precis hela dagarna och kvällarna och jobbar, jobbar och jobbar... Jag börjar känna mig mer eller mindre retarded som ska lägga så här mycket tid på jobbet.

En kollega sa i telefon häromdan att han "fortfarande är i tjänst hos staten". Det lät så gulligt på nåt sätt. För det är ju så det är. Jag är också i tjänst hos staten.

Fast egentligen är ju ursäkten till att jag lägger tid här att jag har en synnerligen tom plånbok och ont i halsen.

Bad grrl.

Jag vill ju vara lite av en bad girl. Inte så präktig utan med attityd. Fast jag vill ju helst inte att det ska synas. Därför kändes det jättepinsamt i hissen när jag inte spelade min musik bara för mig, utan hela bygget kunde höra att jag fyller öronen med pumpande tuff musik som skramlar.

Så nu känner jag mig som en liten mus igen. Jag sitter och skäms och inser att det var bara för att jag tog plats...

Det verkar som att jag har en sjö av dålig samvete att ösa ur. Jag får nog sluta med det där...

Familjen frisk i skogen.

Vi ska gå på tigerjakt... I skogen. Vilket väder vi fick. En vacker höstdag...

Bryta mönster

Bryta mönster och göra nytt. Det känns verkligen underligt, för det krävs liksom nya banor i hjärnan. Som återhämtning och lunch. Det innebär för många att i sällskap med andra inmundiga en måltid i en fullsatt matsal. Eller en snabb burgare på stan. Som oftast resulterar i nåt godis. Eller så skippar man lunchen och går rakt på godsakerna så att säga. Jag satt nu och jobbade i mitt anletes svett. Insåg att jag behöver ett microbreak men jag har verkligen ingen lust att äta nåt speciellt. Inte så hungrig.

Så det blev en naturdiet och musik. Det är tidseffektivt men idag handlar det om att bryta mönster och hitta andra vägar till välmående. Vi är väl överens?

Frukost på balkongen.

Vilket väder vi har haft i helgen! Det har helt enkelt varit helt fantastiskt! I går åt jag och gossen frukost på balkongen, i gassande sol. Han underhöll med historier och jag skrattade så jag höll på att ramla av stolen. Sen lånade vi en av hans kompisar och åkte till Tyresta. Vi tänkte gå fem kilometer med killarna och tänkte att de kanske orkar om de är två. De hade väl snarare tvärtom inverkan på varandra. Verkar vara litet jobbigt stadium man går igenom i femårsåldern. Speciellt med två grabbar som gnabbas precis som om de vore bröder...

Fast vi fick ju några härliga timmar i naturen och i skogen. Och det är ju ingen tävling...

Lördag...

"Nej du är helt perfekt! säger han och lutar sig fram, som i en kyss..."

Jag är fortfarande fast i romantikträsket jag växte upp i.

Men ögonen var helt blå när han naglade mig fast med blicken. Och plötsligt förstår jag vad det uttrycket betyder.

Pole-dancing...

Förresten mannen på stolpen! Tack för en underbar morgon! När du stod där precis framför mig, lutandes mot den silvriga stolpen mitt i tåget, kunde jag inte låta bli att sluta ögonen och se hur du långsamt, i takt till min musik, slingrade dig längs med stolpen i en sensuell dans. Dina smala lår i de mörka jeansen. Till det en snygg randig kavaj. Fast när jag blundade var kavajen borta.

Det gjorde verkligen min morgon. Det var jag som satt med ett fånigt leende och sög in dig i min tavla.

Du dansade riktigt nice!

Zensten

Min zensten är nu fylld med rykande färsk musik. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick gå utanför dörrn så jag kunde spela musik. Inser i takt med att jag kommer till busshållplatsen att jag har fått "huvudnickarmusik". Det är totalt omöjligt att lyssna på babyskivan (Soundtrack of our lives). Eller hur lyssnar ni på Mantra slider? Totalt omöjligt utan att nicka på huvudet samtidigt.

Nu måste jag bara skaffa lite bättre lurar för jag får sitta och trycka in ena örsnäckan i örat för att uppfatta musiken i stereo... (jag kanske är döv trots allt...)

Att skriva.

Att få uttrycka sig skriftligen, att skriva har för mig alltid varit livsviktigt. Jag lärde mig alfabetet relativt tidigt och har sedan dess skrivit och skrivit. När jag var liten skrev jag långa sagor och berättelser. Vid lite äldre ålder blev det ganska burleska och otäcka rysarhistorier.

När jag var liten stod det tidigt klart för mig att jag skulle bli advokat och på fritiden skulle jag författa historier.

Jag roade mig ett tag med att skriva för tidningar och jag lämnade också in en bibba av mina mest bloddrypande historier till ett bokförlag. Refuseringsbrevet har jag kvar ännu idag. Man ville väl inte såga en sextonåring längs med fotknölarna, för i brevet så trodde de mig ett öde värre än döden; att bli författare.

Idag skrattar jag lite för mig själv. Jag är inte jurist men jag arbetar med sakprövningar enligt gällande lagstiftning. Och så skriver jag en blogg på fritiden. Det blev precis som jag trott, eller hur?

I alla fall så har jag nu ett jobb där jag verkligen får sitta och skriva hela dagarna. Jag märker på antalet inlägg i min blogg att jag nu får utlopp för mitt behov av att skriva...

Dirty dancing

En film som jag brukar se när jag känner mig låg. Romantisk, jag vet, men oj vad jag gråter när de kryper över golvet.

Nu har han gått ur tiden. 57 år blev Patrick Swayze.

Pappas pengar.

Pappa sitter lugnt på en stol i huset och han känns lite nedstämd. Han säger ingenting själv, men jag har förstått att det inte finns tillräckligt med pengar till hans nästa projekt. Jag tycker det är synd och känner samtidigt på mig att det är något han glömt. Så jag letar mig ut till det där rummet i lägenheten som aldrig används. Rummet som jag precis introducerat för Lilleman och där det finns alla möjliga roliga och gamla saker från mitt barndomshem. Saker som mamma lämnat till pappa när de skilde sig, men som han aldrig någonsin brydde sig om att packa upp ur kartongerna, eller ens flytta ur rummet.

Jag öppnar dörren och tänder lampan. Lukten av mitt föräldrahem sprider sig i näsborrarna och jag ser på sakerna runt omkring mig. Den där kopparkitteln som brukade stå på hörnskåpet. Askfatet som pryddes av en isbjörn. Jordgloben. Och jag går till pappas gömställen; den där koppargrytan på fot som stod på ekvitrinen. Med darrande händer öppnar jag locket, jag minns känslan av förra gången. Och jag blir lika förvånad den här gången. Den är full av pengar. Full av tusenlappar som ligger i fina buntar. Jag går till nästa föremål, öppnar med skakande händer och full av tillförsikt och där ligger också mycket pengar.

Pappa står i dörren. Jag visar honom, ordlöst kommer han mot mig och han jublar sedan. "Du fixade det!" säger han till mig. Han tar pengarna i sin hand och gömmer de sedan i sitt svarta förkläde. "Detta är till dig". Lite senare kollar jag och det är en tusenlapp som han har stoppat i min ficka. Jag njuter av känslan, både av sakerna och att han verkligen förtjänar att hitta vägar till sina projekt. Och jag var glad över att kunna hjälpa till.

Jag vaknar med ett leende på mina läppar. Full av tillförsikt möter jag dagen och jag vet att pappa har det bra. Att allt kommer att lösa sig för oss alla.

Tillsammans är man två!

Jag vet att jag häver ur mig skit ibland. Till mitt försvar är att det här är min blogg! So that!

I dag var vi två som hjälptes åt med att få färdig lunchen i tid till småttingarnas måltid. Vi var två som sida vid sida kämpade och serverade den godaste måltid ni kan tänka er; räksås och tagliatelle och en ljuvlig vitkålssallad.

Snacka om att laga soppa på en spik! Sen fick jag rusa iväg till jobbet och min älskling blev kvar med disken. Teamwork!

Tack hjärtat!

In your face!

Sen ett par dagar tillbaka har jag haft känslan av hur jag ska orka? Jag känner mig svag, samtidigt som jag känner mig som att jag behöver studsa fram och tillbaka. Det blir helt enkelt för mycket!

Så i slutet av förra veckan kunde jag knappt somna på kvällarna för jag hade såna bekymmer med den här veckan som är nu. Och hur min ork ska räcka till. I fredags drack jag en halv flaska vin och somnade in fint. Lördagen var som vanlig (ungefär) och vi gjorde ett ganska taffligt försök att komma oss ut på eftermiddagen.

Vaknade på söndagen med ont i nacken och nackspärr rakt bak. Sambon garvade och kallade migt Quasimodo. Här gäller det att dela med sig fort som fan, tänkte jag och när jag lastade av en del av mina problem på sambon så tyckte han att jag gnällde... Jamen då håller vi väl saker och ting inom oss då, det har ju varit en framgångsfaktor så här långt?

Vi åkte ut för att reparera gossens glasögon som gått sönder på lördagen. Det gick ju hyggligt snabbt och smärtfritt. Så skulle vi gå vår promenad. Min ryggvärk hade eskalerat i styrka och när vi packar ut sonens cykel, han skulle cykla och vi gå, så visade det sig att stödhjulet på nya cykeln gått sönder under bilfärden. Det kändes ju skönt att nya cykeln återigen gått sönder. Men skam den som ger oss. Sambon och gossen åker hem för att hämta gamla cykeln och jag börjar gå för att mjuka upp ryggen lite.

Vi ses en stund senare och när han ska börja cykla på sin gamla cykel visar det sig att han har punka på framhjulet! Jag ska väl inte ens nämna hur min lilla promenad gick? Jag började pusta och fick knappt luft, värken spred sig trots en ganska stark värktablett. Nåväl. In med cykeln i bilen och så börjar vi alla tre promenera. Då börjar det regna på oss.

Vem som helst hade nog börjat skratta och tyckt att what the heck? Men för sambon blev det blodigt allvar. Begravningsallvarliga satte sig hela familjen i bilen. Sambon kväser fram: "Där ser du, ditt Universum arbetar inte för dig!" och så åkte vi mot den där punkten där det såg ut att vara solsken och blå moln.

När vi var halvvägs genom Kärrtorp säger jag lite skämtsamt: "Det är ju synd om de här människorna som bor här. De hade ju solsken för bara nån sekund sen, så kommer vi här med vårt åskmoln över bilen!"

Vi åkte hem igen och gav upp. Jag somnade som en stock i soffan under all värk.

I gårkväll pratade vi lite när sonen lagt sig. Försökte oss på att prata om det vi varit med om och hur vi faktiskt vill ha det i framtiden. Jag tror att vi var vänner och överens när vi la oss (men sånt här kan man faktiskt aldrig veta, då sambon är som ett osäkrat hagelgevär i såna här situationer). Han kan vara uppeldad så till den milde att han är skitsur när jag kommer hem i eftermiddag.

Hur som helst. I natt har jag bara drömt otäcka drömmar om att jag har haft en kniv i ryggen och att min säng och sänglinne har varit alldeles blodigt. Jag vaknade med värk men inte sån värk som jag hade igår, så det kanske är på tillbakagång?

Jag är övertygad om att Universum vill säga något, kanske inte det som jag vill höra, men något annat viktigt? Men det har jag inte tid att lyssna på, för så fort jag är klar med det här ska jag rusa tillbaka till tåget och åka till dagiset och laga lunch åt 22 hungriga människor. Det ska bli så jäkla kul!

Fantastiska Tina!

Du skulle ha fyllt 42 år idag. Jag har fått många påminnelser om dig idag! Det är fantastiskt med alla tecken!

Nån gång ska jag berätta en helt fantastisk historia om ett gäng tjejer, en lyxbåt och Noice. Tina var huvudpersonen och jag kan än i dag inte glömma hur fantastisk jag tyckte att hon var. Tack för alla stunder jag fick med dig!

Kunnig och vacker... Sånt slöseri!

/kram från Troi

Helg!

Tiden går snabbt när man har roligt! Nu tänker jag dra mig hemåt och verkligen njuta av stillheten!

Ångest som fan!

Jag kunde knappt somna inatt. Låg och vände och vred på mig. Gick igenom, hackade sönder, meningar, ord, händelser. Jag har förhävt mig, pratat om mig själv, tagit plats. Skrattat, kanske för högt? Spelat Allan och trampat runt som en elefant i en porslinsaffär. Jag vet varken ut eller in.

Men det här med att vara ny. Alla frågor. Allt jag känner mig tvungen att bara bluddra ur mig så fort nån ger mig fem sekunders uppmärksamhet. Är det jag? Har jag så mycket bladder inom mig? Varför kan jag inte besvara en fråga med en fråga tillbaka? Vara tyst, kvinnlig, fin och diskret?

Nej. Det funkar tydligen inte?

Därför mår jag tjyvtjockt. Jag vill bara lägga mig under en filt och låta den här måndagen börja om igen. Komma till nya jobbet som en tyst och diskret ros. Inte den där bladderf****n (language) vars trut inte har nån hållplats.

Näe. Idag är det jag som är helt tyst. Som en mus. Så lär ju alla runt omkring mig tro att jag är schizad på riktigt... AAAAHHHHHHH! Bort från mig med dina kladdiga tentakler!

Näää, jag gömmer mig under skrivbordet så ser ingen att jag är här...

Glad idag...

Jag vet att jag förmodligen låter superpatetisk, men idag började jag faktiskt för första gången på länge se ljuset i tunneln. Jag har under en period nu naturligtvis varit glad och tacksam över nytt jobb och nya möjligheter, samtidigt som jag sett min kropp säcka ihop under alla nya händelser. Men idag såg det för första gången på länge ut som att jag faktiskt lyckats få bukt på svineriet.

Dvs jag äter regelbundet och bra. Ingen dumpning! Ingen jättevalk utan bara en liten som försöker krypa upp över byxlinningen. Är det ett tecken?

Tecken i tiden?

I går gick jag förbi ett par affärer, kanske mest i rekreerande syfte, fast det inte alls fick den effekten på mig. Först blev jag lite nervös när jag såg att Topshop hade stor rea. Insåg att alla kvarvarande butiker hade jätterea och då rann det liksom av mig. Behöver jag de där kläderna? Nej, förmodligen inte! Åkte hem till familjen istället. Kände att det där liksom inte angick mig längre.

Somnar som en stock för det känns att man börjat ett nytt jobb. Även ifall jobbet är toppen är det många nya saker som jag ska lära mig. En annan kultur och nya ansikten. Det känns fortfarande mycket bra!

Knyta sig.

Det är dags för mig att knyta mig. Jag har ju en ny dag på jobbet imorgon. Det kommer att bli sååå kul och det gäller att vara pigg för att klara av att ta till sig allt nytt och kul som händer!

Förresten ytterligare en sak att lägga till pluslistan - detta är sista månaden som jag är fattig! Bara det är värt att fira...

På plats - livet är underbart!

Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag har fått chansen att få komma hit! Det känns nytt och fräscht på nya jobbet. Kollegerna är engagerade och vi som började (ja vi var en liten ny tropp) är väntade och varmt välkomna.

Jag känner mig som en ny människa - är det jag som promenerar här? Är det mitt kaffe? Jag har inte pratat såhär mycket på en arbetsplats på länge och jag vill verkligen svara på alla frågor och ge alla en chans att lära känna mig. Samtidigt snurrar det ju i huvudet. Pratar jag för mycket? Skrattar jag för högt? Gör jag bort mig?

Äh, bestämmer mig för att bjuda på det där! Snart nog återgår vi ju till ordningen!

Baka baka liten bulle...

I dag har det bakats hemma hos oss. Donna frestade mig häromdagen så idag var det dags för stora bullbaket. Tänk vad gott det är med bullar!
Sambon gjorde härligt matbröd också så nu har vi till frukosten imorgon också...
Jag gjorde bullar med vanilj och kanel och sambon hade ett halvt kilo blå vallmofrön på brödet.

*slurp*

Utdraget

Det har varit superkul att sitta och pilla med utdraget. Jag har faktiskt blivit uppmärksam på hur mina utgifter egentligen fördelar sig, något överraskande. För jag trodde faktiskt att det var på ett litet annorlunda sätt än det visade sig vara.

Senaste timmen har jag svettats över att försöka få in mitt diagram här i bloggen men det funkar helt enkelt inte. Nu har jag påbörjat en något omständlig process och snart så kan jag nog prestera en liten men suddig bild av mitt diagram.

I alla fall så kom jag fram till att:
- 23% lägger jag på lån (räntor, amorteringar och kostnader i samband med lånade pengar)
- 17% på resor (det var semestern)
- 17% på boende (och här är även dagis, boende och försäkringar inbakat)
- 1% ! på sparande, lika mycket lägger jag på godis.
- 8% på livsmedel
- 7% på kläder
- 4% på jobb (lunch och resor)
- 3 % på bilen
- 4% på nöjen
- 4 % på vård

och sen massor av småposter.

Mitt löfte till mig själv är att jag ska öka vissa poster som sparande och minska andra poster som till exempel lån.

Peppad!

Jag vaknade och kände mig så otroligt pigg och framför allt peppad! På måndag börjar ett helt nytt äventyr, jag vänder sida i mitt livs bok och blickar framåt! Det känns så otroligt gott!

Jag har verkligen upplevt tryggheten på mitt gamla jobb, jag gillar mina kolleger och ledningen är supertoppen som tillåter anställda att utvecklas och få möjlighet att i lugn och ro kunna sköta sina arbetsuppgifter.

Men jag är ju en sucker för nya utmaningar och därför är jag här och nu! Fan va kul det ska bli. Jag ryser i hela kroppen!

Nej, nu ska jag återgå till det här: http://www.utdraget.se/ Det var det bästa tips jag fått på länge. Vuxenspel på hög nivå. Kan varmt rekommenderas!

Avtackning!

Mina kolleger har tackat av mig och de har sagt så fina saker om mig att jag blir helt rörd! Kanske skulle fler sluta oftare för att få höra så fina ord om sig själva?

Nu känner jag mig i alla fall väldigt glad som är omgiven av så fina människor, att jag har fått vara här och ta del av detta fantastiska. Men nu väntar nya äventyr runt hörnet...

Ut i natten...

Om ingen förstår det så är det alltså snart dags för någon att valla mig runt på stan innan jag blir skogstokig på att sitta hemma och mysa. Min klädstorlek är inte heller gjord för mys i soffan varenda kväll.

N.å.g.on.?

1983 - bästa musikåret.

Året var 1983 och jag var sexton år. Livet hade precis börjat och jag var hemma hos min ett par år äldre moster och på radion spelade de "Blue Monday". Jag hade aldrig hört sådan musik förut eftersom mamma och pappa spelade Abba och "Lyckliga gatan".

Men Blue Monday fick varenda hårstrå på mina armar att resa sig. Jag befann mig i lyckokoma. På radion spelade de också "too shy" med Kajagoogoo och "let's dance" med David Bowie.

Jag har sedan dess älskat synthiga slingor och hårda takter som går rakt igenom märg och ben. En synthare var född... (hehe)

Min moster hade fest och där var bland annat Charlie. Han var en jättesöt lite busig kille och naturligtvis äldre än mig. Och han såg mig. Hans ögon fick mig att känna mig som den mest betydelsefulla personen i rummet... Detta var första gången jag inte längre fick sova i min mosters rum utan förnedrande nog måste sova hos mina föräldrar i vardagsrummet. Jag låg där på madrassen och grät i kudden medan moster och hennes kompisar hade sovparty inne i hennes rum som låg i en annan del av lägenheten.

På tal om äckel!

I somras innan alla blev sådär mysiga och avslappnade i varandras sällskap så lyckades jag slänga ur mig till sambon att han var en äcklig människa. Naturligtvis var Lilleman där och det var egentligen inte alls meningen, men ibland klarar vuxna människor inte av att vara vuxna hela tiden.

I alla fall så började Lilleman skratta åt mig och så sa han:
"Men mamma! Kan man äta pappa eller? Smakar han äckligt eller?"

Illamående.

Det var en ganska spak Troi som åkte till jobbet idag. Ingen signaturmelodi gick fram och jag satt i bilen som ett tomt skal. Det som gäller idag är att komma hem utan att böla ögonen ur sig. Jag har alltså själv valt att börja ett nytt jobb. Inget tvång eller så...

Ändå mår jag som ett skåp. Den klibbiga känslan av äckel som dröjer sig kvar hos mig. Jag känner mig kort och gott som en riktig äcklig människa just nu.

Härlig eftermiddag i simhallen.

Lilleman har börjat i simskola. I går när vi kom dit slängde vi honom i vattnet, vinkade ett snabbt adjö och så snabbt ner i vuxenbassängen för att simma några längder. Efter diverse psykningar av sambon och snabbsim över gubbar och tanter i bassängen var jag klar.

Lilleman hade superkul på simskolan och efteråt ville han inte upp ur vattnet. Vi lekte som små sälar i vattnet och han är det goaste och mysigaste man kan umgås med. När vi kom upp pratade vi och skrattade som två babblande väninnor och gick ut i solen och åt varsin banan.

Det kändes som semester om igen. Jag slappnade av i min lille mans sällskap och i hans värld såg jag de små fina sakerna.

Såhär lever jag nu...

De viktigaste principerna för attraktionslagen är:

1. VET att det du ber om ska komma!

2. AGERA på impulser, det kan vara att kontakta någon, ta en annan väg hem från jobbet, läsa en speciell bok – det kommer intuitivt.

3. Var TACKSAM för det du redan har!

Jag insåg när jag reviderade min inköpslista att när jan har lite pengar att röra mig med är önskelistan en kilometer lång. I takt med att penningmängden ökar blir listan kortare.

Fetmabuken.

Finns det nåt värre än när man ska sätta på sig kläder på morgonen och så upptäcker man att det sticker ut en fet vom utanför byxlinningen? Jag hatar såna dagar. Bytte kläder ett par gånger för man kan ju inte se ut som en fet gubbe.

Att byta ut vissa mål mot naturdiet har inte varit så framgångsrikt och som vanligt står jag med skägget i brevlådan och vet inte hur jag ska göra för att bli av med magen.

I natt hade jag jordens mardröm om jobbet. Jag vaknade med känslan av maktlöshet som ett bälte om halsen och jag var verkligen glad över att vakna till verkligheten. En verklighet där jag lämnar de bästa arbetskamrater jag har haft och de roligaste och mest utvecklande arbetsuppgifter jag pysslat med.

Sur försäkringstant.

Jag är visserligen vuxen, men efter att ha talat med den sura tanten så känner jag mig som fjorton och faktiskt skitstörd! Tacka inte för att jag har gjort dig en tjänst utan sitt där och var sur och gnäll!

Tack så mycket!

Goda råd!

Ibland får man sådana där goda råd som man aldrig kan få för mycket av! Heta tips som man slänger sig över för de är så användbara. Just nu cirkulerar ett riktigt hett tips: Shoppa i din egen garderob!"

Jag slängde mig igår över min egen garderob för riktig härlig shopping.

"För liten" "för liten" "för somrig" "för ful" "för mycket använd" "för 'fin' för att använda på jobbet" "för liten" ...

Bakslag

I går när jag var på väg till bion tänkte jag att himmel! Varför lägger jag alltid så mycket energi på vad jag ska äta och när? Detta eviga planerande och att alltid ha något att stoppa i munnen till hands. Så jag var lite kool och tog bussen till Slussen. Den stannade vid varenda mjölkpall och plockade upp och släppte av sådär tusen passagerare varje gång. Väl i slussen kände jag den bekanta känslan i kroppen och två sekunder senare skakade mina händer som två asplöv.

Det var bara till att med sista krafterna kämpa sig in på Pressbyrån och där handlade jag ungefär halva affären innan jag tänkte att min mage skulle bli nöjd. Jösses, jag skakade som en gammal alkis och svetten bröt fram i pannan. Jag började se dimmigt och tänkte märkliga tankar. Inte lätt att vara klarsynt då!

Vad ville jag med detta inlägg då? Förmodligen bara tala om vilken stor idiot jag är som inte kan sköta om mig.

Taking Woodstock.

I går var Lilleman hos en kompis efter dagis. Jag och sambon passade på att gå på eftermiddagsbio. Vi såg Taking Woodstock och ibland skrattade jag så jag höll på att gå åt. En riktig feel-good-rulle! Vill man se lite coola människor ha allmänt kul och vara snälla mot varandra, då ska man se den här filmen!

Det var verkligen ett pepp och ett lyft och det kan jag behöva! Tre dagar kvar på jobbet och jag känner mig verkligen liten och ynklig. Hur kan jag sluta här?

Avbetalning

Jag tycker det är helt okej att köpa saker och ting på avbetalning. I min värld är det ett omvänt sparande. Man köper en sak och sen sparar man ihop till det. Som vi köpte vår soffa på avbetalning. Vi hade provsuttit 250 Ikeasoffor och liknande och fastnade tillslut för en superskön soffa i 35000 kronorsklassen. Med våra inkomster hade vi haft soffan i vår ägo idag. Så för mig passade det perfekt att ha soffan hemma, sitta i den och sen tjäna ihop till den. Likaså med bilen, magsäcksoperationen... och så vidare.

Problemet är när jag tillslut betalar ihop till så mycket saker att det liksom inte blir någon lön över. När varje månad går åt till att betala till bil, soffa, operation och så vidare. Då känns det inte lika muntert. Då känns också tingen som en förbannelse istället för någonting kul.

Mitt mål de senaste månaderna har varit att få andningsrum. Inte ha en massa skulder hängande över mig utan låta ekonomin sköta sig själv, med flow. Precis som det beskrivs i the Secret. Jag tror att jag nu har kommit en bra bit på väg. Faktiskt så ser det så bra ut att det snart är dags för mig att börja spara ihop en buffert. Jag tänker mig spara en ohemult stor summa pengar så att jag nästa sommar kan unna mig och familjen en riktig lång och härlig sommar. That would be so awesome!

Trött som ett ålderdomshem.

Ja så fick jag inte sova i natt heller. Jag förstår inte varför det är så kul att väcka mig hela tiden? Sitter här på jobbet och är helt groggy.

Ändå gick jag hem lite tidigare igår för att jag var för trött för att vara här. Suck!