I dag när jag tvingades stå och vänta på bussen såg jag hörde jag Lillemans ljusa röst över vägen. Han stod i fönstret och vinkade åt mig. Jag blev så glad att jag fick springa in och ge honom en kram.
Sen stod han i fönstret och vinkade och vinkade tills bussen kom. Det sista jag såg var konturerna av mitt barn i fönstret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar