Pappa sitter lugnt på en stol i huset och han känns lite nedstämd. Han säger ingenting själv, men jag har förstått att det inte finns tillräckligt med pengar till hans nästa projekt. Jag tycker det är synd och känner samtidigt på mig att det är något han glömt. Så jag letar mig ut till det där rummet i lägenheten som aldrig används. Rummet som jag precis introducerat för Lilleman och där det finns alla möjliga roliga och gamla saker från mitt barndomshem. Saker som mamma lämnat till pappa när de skilde sig, men som han aldrig någonsin brydde sig om att packa upp ur kartongerna, eller ens flytta ur rummet.
Jag öppnar dörren och tänder lampan. Lukten av mitt föräldrahem sprider sig i näsborrarna och jag ser på sakerna runt omkring mig. Den där kopparkitteln som brukade stå på hörnskåpet. Askfatet som pryddes av en isbjörn. Jordgloben. Och jag går till pappas gömställen; den där koppargrytan på fot som stod på ekvitrinen. Med darrande händer öppnar jag locket, jag minns känslan av förra gången. Och jag blir lika förvånad den här gången. Den är full av pengar. Full av tusenlappar som ligger i fina buntar. Jag går till nästa föremål, öppnar med skakande händer och full av tillförsikt och där ligger också mycket pengar.
Pappa står i dörren. Jag visar honom, ordlöst kommer han mot mig och han jublar sedan. "Du fixade det!" säger han till mig. Han tar pengarna i sin hand och gömmer de sedan i sitt svarta förkläde. "Detta är till dig". Lite senare kollar jag och det är en tusenlapp som han har stoppat i min ficka. Jag njuter av känslan, både av sakerna och att han verkligen förtjänar att hitta vägar till sina projekt. Och jag var glad över att kunna hjälpa till.
Jag vaknar med ett leende på mina läppar. Full av tillförsikt möter jag dagen och jag vet att pappa har det bra. Att allt kommer att lösa sig för oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar