Sen ett par dagar tillbaka har jag haft känslan av hur jag ska orka? Jag känner mig svag, samtidigt som jag känner mig som att jag behöver studsa fram och tillbaka. Det blir helt enkelt för mycket!
Så i slutet av förra veckan kunde jag knappt somna på kvällarna för jag hade såna bekymmer med den här veckan som är nu. Och hur min ork ska räcka till. I fredags drack jag en halv flaska vin och somnade in fint. Lördagen var som vanlig (ungefär) och vi gjorde ett ganska taffligt försök att komma oss ut på eftermiddagen.
Vaknade på söndagen med ont i nacken och nackspärr rakt bak. Sambon garvade och kallade migt Quasimodo. Här gäller det att dela med sig fort som fan, tänkte jag och när jag lastade av en del av mina problem på sambon så tyckte han att jag gnällde... Jamen då håller vi väl saker och ting inom oss då, det har ju varit en framgångsfaktor så här långt?
Vi åkte ut för att reparera gossens glasögon som gått sönder på lördagen. Det gick ju hyggligt snabbt och smärtfritt. Så skulle vi gå vår promenad. Min ryggvärk hade eskalerat i styrka och när vi packar ut sonens cykel, han skulle cykla och vi gå, så visade det sig att stödhjulet på nya cykeln gått sönder under bilfärden. Det kändes ju skönt att nya cykeln återigen gått sönder. Men skam den som ger oss. Sambon och gossen åker hem för att hämta gamla cykeln och jag börjar gå för att mjuka upp ryggen lite.
Vi ses en stund senare och när han ska börja cykla på sin gamla cykel visar det sig att han har punka på framhjulet! Jag ska väl inte ens nämna hur min lilla promenad gick? Jag började pusta och fick knappt luft, värken spred sig trots en ganska stark värktablett. Nåväl. In med cykeln i bilen och så börjar vi alla tre promenera. Då börjar det regna på oss.
Vem som helst hade nog börjat skratta och tyckt att what the heck? Men för sambon blev det blodigt allvar. Begravningsallvarliga satte sig hela familjen i bilen. Sambon kväser fram: "Där ser du, ditt Universum arbetar inte för dig!" och så åkte vi mot den där punkten där det såg ut att vara solsken och blå moln.
När vi var halvvägs genom Kärrtorp säger jag lite skämtsamt: "Det är ju synd om de här människorna som bor här. De hade ju solsken för bara nån sekund sen, så kommer vi här med vårt åskmoln över bilen!"
Vi åkte hem igen och gav upp. Jag somnade som en stock i soffan under all värk.
I gårkväll pratade vi lite när sonen lagt sig. Försökte oss på att prata om det vi varit med om och hur vi faktiskt vill ha det i framtiden. Jag tror att vi var vänner och överens när vi la oss (men sånt här kan man faktiskt aldrig veta, då sambon är som ett osäkrat hagelgevär i såna här situationer). Han kan vara uppeldad så till den milde att han är skitsur när jag kommer hem i eftermiddag.
Hur som helst. I natt har jag bara drömt otäcka drömmar om att jag har haft en kniv i ryggen och att min säng och sänglinne har varit alldeles blodigt. Jag vaknade med värk men inte sån värk som jag hade igår, så det kanske är på tillbakagång?
Jag är övertygad om att Universum vill säga något, kanske inte det som jag vill höra, men något annat viktigt? Men det har jag inte tid att lyssna på, för så fort jag är klar med det här ska jag rusa tillbaka till tåget och åka till dagiset och laga lunch åt 22 hungriga människor. Det ska bli så jäkla kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar