Vardagsblues.

I går när svärföräldrarna åkte och Lilleman stod kvar på marken och grät hjärtskärande tänkte jag att det är egentligen för jäkligt. Vi - den moderna människan - bor långt ifrån varandra och avståndet mellan oss som människor, vi som ska föreställa stå varandra nära med hjälp av släktband, ses nån gång då och då.

Så får jag dåligt samvete för att vi inte ses så ofta, att jag tycker att det är jobbigt att åka så långa sträckor i tid och otid. Att hälsa på, vara där är kul. Men hålet i plånboken när man ska åka långt. Och tiden! Inser också någonstans i den ekvationen att när jag slutar åka och hälsa på alla människor så ses vi väldigt sällan. Återigen känner jag känslan av att vara bortvald. Och det blir ju även Lilleman som faktiskt växer ganska fort. Det finns ett litet fönster av tid innan han är så pass stor att han väljer att stanna hemma istället för att åka land och rike runt med sina föräldrar. När kompisar och fritidsintressen kommer att vara större än eventuella släktingar.

Det är en ganska svart bild som målas upp framför mig och jag sväljer klumpen i halsen av ensamhet. Samtidigt som jag lite rycker på axlarna för ansvaret är faktiskt inte bara mitt!

Miljonen då?

Ja det blev ingen storvinst på Valla igår. Jag blev bjuden på en underbar supé med ett favoritvin till och ganska snart så steg allt det där mig åt huvudet och jag kunde inte komma i kontroll med de högre makterna som skulle leda mig rätt. Det och plus att Mats inte hade lust att springa och satsa åt mig när jag knappt kunde gå själv.

Vi hade hur som helst otroligt skitroligt! Hela mitt liv är en enda dröm just nu!

Farligt farligt...

Att rökning inte är bra för dig hade man ju nästan en liten aning om. Det känns väl nästan på den där röken som luktar gift. Men att ligga på en hög kudde som en prinsessa på ärten? Jag har en jättestor kudde som jag sjunker ner i och när jag ligger på den så hör jag knappt omvärlden och jag känner mig som en drottning när jag ligger på den. Nu har jag fått bassning av naprapaten som säger att jag ska sova nästan plant med huvudet. Det är en otroligt stor omställning och jag tycker åter att livet på nåt sätt har naggats i kanten och blivit lite lite tristare. Jag sover verkligen inte bra utan är vaken stora delar av natten av yrsel och värk. Min isblåsa har blivit min bästa vän.

Tomatsoppa

Jag sörplar just nu på den godaste tomatsoppa som står att hitta! Jag trodde att jag smakat de godaste redan men den här är som en smekning i magen. Finns på Blueberry och jag upptäckte den idag!

Finns det klippkort?

Lyxweekend!

Nu börjar snart min härliga lyxweekend! Farmor och farfar kommer på besök och då händer alltid många trevligheter. På söndag håller alla tummarna för mig att jag vinner en mille på travet! Jag ska själv sitta i restaurangen och skåla i champagne!

Näh!

Inte det. Jamen då bokar jag väl tid hos en naprapat då! Basta!

Det knäckte till...

i natt när jag steg upp. Ett knak i nacken och så kände jag hur det lättade lite. Så jag tror att det är på rätt håll nu, även om jag fortfarande har djävulskt ont. Tänk vad nackvärk kan göra med en människa, humör och orken är rakt i botten, men trots det sitter jag på jobbet och presterar bättre än någonsin, cyklar till och från jobbet samt umgås med Lilleman hela kvällen tills det är dags att gå och lägga sig... Aldrig i livet att jag ger upp mitt liv för lite värk!

Stor kille.

Min lille kille har blivit stor nu! Jag är så stolt över honom att mitt hjärta svämmar över...

(bilden har jag lånat på den här sidan)

Cyklade till jobbet!

Det är så skönt med en stärkande cykeltur till jobbet. Jag har nio kilometer till jobbet, vilket torde bli 1,8 mil tor.

Det var välbehövligt och skönt med cykelturen för nackvärk tillsammans med vidrigheter som jag tvingas läsa om gör att jag ridits av nattmaran hela natten. Mina drömmar har varit de äckligaste och vidrigaste man kan tänka och de har blandat friskt bland alla mina fobier och rädslor. Jag har skakat som ett asplöv, gått upp och druckit ett glas vatten. Tittat till det jag älskar mest av allt. Lagt huvudet på kudden och börjat vid precis samma vidrighet som jag slutade med.

Jag är så glad och nöjd över att jag slog till och skaffade mig min lilla skönhet. För visst är det ett stort plus när man cyklar på något som är nytt, fräscht och vackert att se på?

Mycket vill ha mer!

Kan jag få den här också?

Pleeeeeeeeze!

Nu är du min!

Jag har nu äntligen gått och skaffat mig den här som jag suktat efter såå länge!

Nu ska jag bara kolla resväg så jag kan ta mig från stan och hem i ett stycke!

I have a dream...

Just nu går och och längtar och väntar. Men det är ett steg åt gången, en fot framför den andra som gäller... Så jag lugnar mig väl lite.

I dag har jag tagit lite starkare värktabletter för jag börjar verkligen bli trött på att se ut som Quasimodo. Istället blir jag lite lätt illamående...

Dagen C

I dag var ju dagen C som i cykel här. Jag har ju äntligen bestämt mig för en cykel och tänkte köpa den idag. Men när jag kom utanför dörren höll jag på att frysa baken av mig. Det blåste dessutom en hel del. Innan jag hann vända på klacken då jag konstaterat att det inte blir nån cykel idag, började det regna småspik.

Blir det nån sommar i år eller?

Massagefåtöljen.

Jag stapplade ner för att få en massage av fåtöljen. Jisses! Den höll på att bränna av hela arsenalen. Den blinkade Xyntaz Error flera gånger och tillslut så gav den upp och det stod klart för mig att den kan inte göra något åt nackvärken från hell. Det var knappt jag kunde resa mig upp ur stolen, men nu klarar jag i alla fall av att gå, ett ben före det andra...

Ny och frisk!

Anledningen till att jag vill sluta äta godis är att jag skäms. Jag skäms verkligen över varenda bit jag stoppar i munnen. Det får mig att känna mig som en femåring. Att jag inte har någon impulskontroll, att jag inte klarar av att styra mig själv, att jag är beroende av godis. Vuxna människor äter kakor, ibland en glass. Men inte godis. Smågodis och lakrits.

Därför vill jag sluta. Och jag har bestämt mig för att alla medel är tillåtna. Jag får hota, locka, belöna och annat. Men nu måste det ta slut. För jag vill ju inte!

Dagens andra kopp kaffe...

Den unnar jag mig nu! Men med undantag av några fadäser som bland annat innebar att taxichauffören bjöd mig på resan har jag fixat det jag skulle fixa. Barnen åt köttfärslimpa som om det var det godaste som någonsin serverats. Gossen, som i normala fall bara äter pasta hemma, deklarerade högt och tydligt att han minsann älskade brunsås med lingonsylt i. Han var min duktiga hjälpreda med att duka borden och ta hand om gästerna när de anlände. En utomordentlig värd!

Så har jag varit på bedömning och steg ett har avlöpt positivt. Nu väntar en ny bedömning och jag är inte lika nervös, för stället jag var på motsvarade precis alla mina förväntningar. Och se! Inga sjukdomar har dykt upp ännu!

Förresten så är det ju dag ett i mitt nya liv. Livet som viktopererad...

Stress som fan!

Jag börjar bli väldigt less på det här! Det är bara jobb, jobb och jobb hela tiden. Visst jag låg på en filt i lördags och lapade sol hela dagen i Mulle Mecks lekpark. Men gårdagen?

Så fort jag bokar ett möte som är för mig, bara för mig och ingen annan så genast är dagen helt fullkladdad med saker och ting som jag måste göra för andra. Och det hjälper inte att säga nej. För ska jag säga nej är det till just de sakerna jag faktiskt vill göra...

I dag kommer jag att flänga som ett torrt skinn. Det kommer ju att lösa sig, men kvar står jag med en ond satans nacke. En värk som går upp i skalpen och trycker mot hela bakhuvudet. Jag kan knappt röra huvud och kropp åt olika håll.

I dag ska jag i alla fall mitt emellan alla andra måsten på en ny bedömning. Köttet ska vägas och mätas och har jag en jäkla tur så får jag en okej-stämpel i pannan. Annars får jag som vanligt stå i skamvrån och skämmas som den idiot jag är...

Pratade med pappa.

Jag hade ett långt samtal med pappa igår. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle säga det här, men det var skönt att prata med honom för han har en del vettiga åsikter. Sen är han inte sådär svenskt tråkig och säger nej, så kan man inte göra. Nej, min pappa är visionär och i hans värld är allt möjligt. Dessutom tror han på sin avkomma på ett fantastiskt inspirerande sätt! Jag blev glad och kände mig lugn och i dag tror jag att jag har ett litet hum om hur jag ska göra.

Känslobana.

Jag åker på en känslomässig berg- och dalbana just nu. Men jag måste ändå tillägga, som ett slags försvar, att du är en jäkla dålig rådgivare.

När du säger till mig att jag inte har råd, då undrar jag; vad är jag för person? Är jag en utsatt ensamstående mamma i ett låglönejobb som inte får ekonomin att gå ihop i slutet på varje månad? Tjänar jag lagom med pengar som ska användas till lagom saker, men tack vare att jag följer dåliga råd och fortsätter att reparera på en 18 år gammal bil som snart ramlar ihop i sina beståndsdelar så går ju pengarna till sånt. Reparationer. Eller dyr bensin. Jag kanske äter för mycket godis för jag blir stressad av att jag själv måste tänka ut vad som är rätt eller fel. Jag som inte vet någonting...

Men jag kan lika gärna vända på steken och göra en 180-graderssväng, helt om. Vem jag är? En vinnare, trodde jag. Som omgav mig med vinnare som gillar livet, resor och snabba bilar. Men många tecken tyder ju på tvärtom.

Jag tycker bara inte att det är rättvist att jag ska behöva gå ut i en affär och prova kläder för att inse att jag inte är jätten GluffGluff längre...

Hjälp!

Borta!

Det känns som att jag har varit borta från omvärlden en lång lång stund. Så pass lång att jag faktiskt har glömt vad det var jag gjorde här... Men jag tror jag ska mjukstarta med lite frukost...

Träning

Det var verkligen tungt att träna igår. Jag fick lura mig själv hela tiden med lock och pock. Men jag hade ätit och dumpat under dagen att jag kände mig som ett drägg som inte ens förtjänar att få träna. Jag tog med mig mina äckelkänslor och rodde fyra kilometer. Mot slutet av träningen kände jag mig superglad och nöjd, med den känslan med mig åkte jag hem till mina killar.

På tåget hem höll jag på att hälsa på kungen...

Nu ska det läggas golv i alla fall. Hantverkarna är på plats och golvet är ju införskaffat sedan länge...

Lallande fåne.

Jag känner mig som en lallande fåne just nu. Men jag har helt och hållet mig själv att skylla. Jag skulle kunna vara en lycklig djävel men jag drar ständigt och jämt ner mig i jämmerdalen. Det finns ju så mycket att elda upp sig över...

På önskelistan just nu:

Jag vill ha godis men jag vill inte dumpa. Och så önskar jag också att godiset inte sätter sig i en härlig fettvalk runt magen.

Förstått?

Rastlös...

Jag är rastlös som en tiger i bur som går fram och tillbaka, fram och tillbaka och blänger på folket som kommer förbi för att ta sig en titt. Jag vill att något ska hända NU! Jag vill köpa nåt, äta nåt, göra nåt eller nåt och jag står snart inte ut.

Känner för att krypa ur mitt skinn. Kanske kan jag bli dig för en dag?

Skitkul system!

På dagiset har man kommit fram till att en dag i veckan ska barnen ha en matsäck med sig istället för att få lunchen där. För att avlasta liksom.

Detta leder till att jag står klockan sju på morgonen och steker pannkakor till mitt lilla gull. Det känns ju som ett enkelt och skitkul system!

La la- land.

Jag sitter här mest och väntar på att saker och ting ska hända. Det känns inte alls kul och jag blir mest rastlös och vill köpa en massa andra saker. Men det gäller att sitta ner i båten för annars tar pengarna slut.

Men jag vill vara där NU!

Dumpningen från helvetet.

I går bjöd någon mig på fika, en supersmarrig rabarberpaj med vaniljsås. Jag tog två bitar och kände mig duktig som avstod från allt annat gott. Bitarna var sådär otroligt smarriga, de smalt i munnen och jag insåg försent att rabarberpaj består väl till 90 % av socker?

I alla fall drabbades jag av dumpningen från helvetet. Hjärtat startade galoppera i kroppen på mig och hade jag haft lite mod hade jag stoppat två fingrar i halsen för jag mådde så otroligt illa! Grön i fejan stapplade jag hem och la mig i sängen och låg där säkert en halvtimme, minst. Jag la täcket över mig och huttrade trots fleece och ytterkläder.

Så plötsligt rapade jag till och det var som ett nytt ljus kom till mina ögon. Dumpningen försvann som i ett trollslag. Då kände jag hur jag började skaka som ett asplöv och så började jakten på nåt att stoppa i munnen när jag hastigt och lustigt drabbades av hypoglykemi och blev blek och darrig som ett asplöv.

Förklaring.

Anledningen till att jag bröt ihop igår inombords var för jag insåg att jag har blivit lurad av en person som jag litar på, för att jag har duktig flicka-syndromet och för att personen i fråga bestämt sig för att livnära sig på det. Det var en ganska jobbig insikt att inse att jag jagar och jag får också klä skott för min egen "duktighet". Jag kommer naturligtvis att behöva ta itu med det här, och det kan alla vara säker på att jag gör. Men i stundens hetta, när insikten kom, då känner jag mig mallig och sjukt stolt över mig själv för att jag tränade istället för att ta på mig offerkoftan och äta godis. En straffmetod som inte fungerar på utomstående.

I går vann sambon högsta poäng i kärleksförklaring. Hans kommentar om min rygg när han kliade mig på ryggen var som en värmande filt. Därför svävar jag som på små moln idag...

Ge mig!

Ge mig den här!

Jag vill ha den nu!

Värk och skit!

Jag är lite bakis, jag har träningsvärk i armarna och lite värk i nacken och i själen så gör det sådär krampaktigt ont att jag vill bara skrika rakt ut och välta skrivbord och slå i en dörr, slå huvudet i en lampa, jag tar en värktablett och jag sitter rakt upp och ner, tankarna skingras, jag lyssnar på musik och jag vill skruva upp på högsta volym och vråla rakt ut för det gör ont och jag vill bara härifrån.

Gör det jag bäst känner till, det jag är bäst på och duktigast i och jag är en förlorare av så stora mått att jag inte ens tar på mig jackan utan jag går ner i kavajen ner till kiosken och när jag står där med godispåsen i handen inser jag att det inte är godiset jag vill ha. Känner att idag gör det så ont i själen, i nacken, i kroppen i armarna att jag kan inte nöja mig med något som jag bara nästan vill ha, och vad skulle det vara? så jag gör det jag är så bra på, så otroligt inkörd i, den enda lösning som jag känner till, jag går tillbaka upp på jobbet för att hämta mitt månadskort så jag kan åka till den där affären där de har favoritlakritsen för jag orkar inte gå, jag fryser, är kall in till märgen och jag vill inte slösa med tiden och inte få mer ont i benen eller i nacken.

När jag är uppe och inne på jobbet, andas jag men jag kan inte känna mig lugn. Jag inser att jag har fått en chans att tänka i nya banor, därför tar jag träningskläderna och tar mig till gymet, ror fyra kilometer, står i duschen och njuter av vattnet, in i bastun, somnar nästan, låter tankarna skingras för en minut och det kan nästan kännas bra.

Jag är så arg på mig själv för varför är jag så enkelspårig? Varför är det enda jag vill att vara fin, se fin ut, se siffrorna på vågen, vara en vinnare fast jag inte är det. Nu inser jag, och nu är det försent, att jag inte vill ha ont men nacken värker och armarna är som spagetti, själen värker fortfarande, ingenting har löst sig, ingenting har gått över. Men jag är varm också. Jag fryser inte längre.

Lisa för själen!

Vilken kväll vi hade i går. Ur beach 2010-synpunkt var den en katastrof, men i övrigt så var det fruktansvärt kul att bara sitta och bladdra med andra spännande människor och få höra lite om deras livsresor. Stärkt ur sånt klarar jag av ytterligare ett åttatimmarspass i grottekvarnen...

Idag var det tungt...

Inte att ro fyra kilometer men träningen därefter. Shit vad jag fick ta i! För kung och fosterland, men jag tog i och gjorde mitt allra yttersta. Stapplade in i duschen och nu ska jag ta mig hem till tjejerna för lite vin och en skön pratstund. Det var ju ett tag sen så jag ser verkligen fram emot kvällen.

Era vulgaris

Det här rullar i mina hörlurar just nu. Det är så otroligt bra och jag njuter i hela kroppen!

I have a hunger...

I går när jag skulle åka från jobbet var jag så extremt sugen på lakrits. Eller en bacon och ostkorv. Jag var sugen, men ännu inte hungrig. Så tänkte jag; vad är det värsta som kan hända? Klart att jag överlever om jag inte äter, men vad skulle kunna hända? Så jag avvaktade helt sonika, satt där på pendeltåget hem och det hände ingenting...

Jag insåg där och då att jag faktiskt överlever utan att stilla mitt begär efter någonting.

Nu är det väckt igen. Jag har ätit en stilig sopplunch och hela jag skriker efter lakrits. Det har nog ingenting att göra med att jag just nu vantrivs i min jobbsituation. Jag vill skrika rakt ut; ge mig inget mer!

Nu har jag bestämt mig för att jag ska köra njutningsprincipen: först ska jag göra de här tre sista sakerna, sen ska jag gå ner och sätta mig i massagefåtöljen.

Konstiga kategorier.

Nån (läs: sambon) hade invändningar mot mina kategorier. Han tyckte att jag slagit ihop vissa kostnader som kanske inte alls hörde samman; men som sagt, kategorierna har jag själv tänkt ihop så som jag tyckte att det passade. Och nej, restaurangbesök ingår inte i fritid/hobby utan i mat/lunch/godis/fika.

Dessutom så svänger nog utgifterna ganska rejält beroende på vad det är för årstid; det är ju inte sådär jättemycket på semesterkontot men jag misstänker att efter sommaren så har den ökat till mer än en ynka procent!

Spendera mera?

Eftersom jag har stenkoll på varenda krona som jag gör av med så roade jag mig med att göra ett tårtdiagram för att kolla hur penningen egentligen är fördelad. Jag har gnidit geniknölarna en hel del för att komma på bra kategorier; jag vill att det ska vara överskådligt för mig, inte för många kategorier och inte heller för få som inte säger så mycket.

Resultatet var slående och jag sitter här med ett leende på läpparna för jag inser nu hur mina pengar fördelar sig. Och det var inte alls "godis och kläder" 50%...

Det finns inget enkelt sätt att klistra in min tårta i bloggen men fördelningen är följande:
Boende: 37 %
Bilkostnader: 6 %
Sparande: 7 %
Räntor (studiemedelsåterbetalning): 5 %
Fritidsaktiviteter: 10 %
Kläder och hygien: 9 %
Mat, lunch och godis: 17 %
Akassa, dagis, arbetsresor: 4 %
Kontanter (dvs förmodligen lite av varje kategori ovan): 4 %

När jag sitter med facit i handen är det en svindlande tanke att för varje 100.000 kronor som jag drar in så går endast 7.000 kronor till sparande och 17.000 kronor till mat lunch och godis. Men när jag står där i affären och ska handla mat så vill jag ha bra mat. Likaså när det är dags för lunch.

Så skrattar jag för mig själv för jag inser att för varje 100.000 kronor som jag drar in vill jag lägga 40.000 kronor på kläder, 30.000 kronor på mat, 50.000 kronor på fritidsaktiviter och så vill jag helst spara hälften om jag kan. Få den ekvationen att gå ihop!

Sjukhusdieten!

Jag har ju testat sjukhusdieten i några dagar och jag måste säga att jag är mer än nöjd! Min viktminskning har ju kommit igång och det gör mig naturligtvis väldigt glad. Samtidigt så fick jag ju en ganska klar bild för mig om hur jag egentligen äter och hur jag bör äta för att må så bra som möjligt som opererad. Det har varit så skönt att inte dumpa. Svårt har det varit att laga olika mat till mig och familjen. Det har också varit svårt att behöva hitta på inte bara en ny rätt som passar in i dieten utan två rätter...

Soppan är supergod, den har jag fått lite knorr på och jag äter den med välbehag. Det andra är mycket mycket svårare. Men alternativet gillar jag inte heller... Att ständigt vara hänvisad till att äta godis, korv, hamburgare och annat bara för att det är tillgängligt känns inte heller så kul. Mest saknar jag faktiskt bröd. Just nu längtar jag ganska mycket efter en macka med tonfiskröra på. Oj vad det skulle sitta fint!

Söndagsblues.

I går när jag satt i lekparken och det var sådär lagom fisljummet väder, solen höll på att gå bakom ett träd och genast kom kylan, jag såg på min familj som lekte och skrattade, de andra människorna i lekparken och då jag reste mig upp och gick in mot huset visste jag precis vad som skulle ske.

När jag oljar in balkongen, tänker på pengar, känner dåligt samvete för allt jag inte gör med livet, sitter i lekparken och huttrar och det enda man får äta under dagen är bananer, lättmjölk och soppa; ja då blir det för tufft. Det finns inget motstånd. Väggarna runt omkring mig faller som ett korthus som jag blåser lite på. Jag går in, sätter mig i soffan, drar täcket över mig och tar en glass för det är ju så gott...

Jag känner mig också trött i huvudet för att jag inte kan; inte orkar prioritera. I helgen ville jag ha fina utemöbler till balkongen; i dag känner jag att det finns inte en chans att jag blir lycklig över att lägga 10 tusen i utemöbler, som det kostar om man vill ha en hörnsoffa i konstrotting, ett bord och en solstol som inte går sönder efter en liggning (som den där fina däckstolen som jag köpte på Rusta för en tusing. Den kostade 500 kronor per gång, eftersom den gick sönder efter två soldagar.)

Så jag går in på blocket och där tror somliga att man kan köpa utemöbler och sen sälja dem två år senare och bara förlora 900 kronor på affären. Vilket skämt!

Inser att jag kommer att vara tvungen att leta upp en loppis för nu vill jag verkligen inte ge nånting för utemöbler längre!

Men oj vilket fint golv jag har på balkongen. Den investeringen har varit väl värd sitt pris, igen och igen. Däcksgolvet är vackert gyllenbrunt och jag oljar varje år in det efter alla konstens regler med finaste råa linoljan inarbetad med en speciell oljepensel. Jag tror jag lägger min kudde direkt på golvet i fortsättningen!

Prioriteringar...

Jag tänker på pengar nästan hela tiden. På vad de ska räcka till. Till hur få de är. Till hur stora utgifter som hela tiden kommer i och med årets växlingar; det ska firas semester, det ska repareras kök och bil, det ska förhoppningsvis bukopereras. Och allt detta vill jag väldigt gärna. Och en hel del till.

Men penningen är för liten; den räcker helt enkelt inte till. När ska jag lära mig att jag är en vanlig fattig svensson utan tillgångar? Helt enkelt ge fan i att reparera bilar, renovera kök, åka på semester och skaffa möbler till balkongen. Sitt tyst framför TV-n och skrik inte så förbaskat!

Att sälja skor...

Såhär gick det: jag kom in i butiken med föresatsen att faktiskt pröva skorna igen, och kanske modellen i svart? När jag då nämnde det där med röda skor så blev jag i princip utskälld av två expediter!
"Nä nu blir jag nästan förbannad, vem var det som sa så?" frågade den ena argt.
"Det är ju jättefint med röda skor! Och dessutom så är de ju inte helt röda..."

Det visade sig att de svarta inte längre fanns i min storlek, plötsligt var de pyttelilla butiken full av människor och jag insåg att mina nya gröna byxor faktiskt spruckit nere vid vaden.

"Mmmm, jag kommer nog tillbaka en annan dag..." svamlade jag och ramlade ut ur butiken. Kände att nä, jag sliter nog lite till på de skor jag redan har. Det är helt enkelt för jobbigt att köpa nya saker.