Jag tänker på pengar nästan hela tiden. På vad de ska räcka till. Till hur få de är. Till hur stora utgifter som hela tiden kommer i och med årets växlingar; det ska firas semester, det ska repareras kök och bil, det ska förhoppningsvis bukopereras. Och allt detta vill jag väldigt gärna. Och en hel del till.
Men penningen är för liten; den räcker helt enkelt inte till. När ska jag lära mig att jag är en vanlig fattig svensson utan tillgångar? Helt enkelt ge fan i att reparera bilar, renovera kök, åka på semester och skaffa möbler till balkongen. Sitt tyst framför TV-n och skrik inte så förbaskat!
3 kommentarer:
Jag tänker också mycket på pengar men vägrar att vara en fattig Svensson. :)
Det är en konst det där! Men ibland är det som att hur jag än vänder mig så har jag rumpan bak!
Jag kan känna mig rik så länge jag lever på lånade medel. Men när jag lever efter kontantprincipen känns det som att livet är för kort och penningutbetalningstillfällena för få...
Ju mer jag lånar desto mer ångest får jag. :)
Däremot håller jag starkt med dig om att livet är kort och löningarna få..
Skicka en kommentar