Jag är lite bakis, jag har träningsvärk i armarna och lite värk i nacken och i själen så gör det sådär krampaktigt ont att jag vill bara skrika rakt ut och välta skrivbord och slå i en dörr, slå huvudet i en lampa, jag tar en värktablett och jag sitter rakt upp och ner, tankarna skingras, jag lyssnar på musik och jag vill skruva upp på högsta volym och vråla rakt ut för det gör ont och jag vill bara härifrån.
Gör det jag bäst känner till, det jag är bäst på och duktigast i och jag är en förlorare av så stora mått att jag inte ens tar på mig jackan utan jag går ner i kavajen ner till kiosken och när jag står där med godispåsen i handen inser jag att det inte är godiset jag vill ha. Känner att idag gör det så ont i själen, i nacken, i kroppen i armarna att jag kan inte nöja mig med något som jag bara nästan vill ha, och vad skulle det vara? så jag gör det jag är så bra på, så otroligt inkörd i, den enda lösning som jag känner till, jag går tillbaka upp på jobbet för att hämta mitt månadskort så jag kan åka till den där affären där de har favoritlakritsen för jag orkar inte gå, jag fryser, är kall in till märgen och jag vill inte slösa med tiden och inte få mer ont i benen eller i nacken.
När jag är uppe och inne på jobbet, andas jag men jag kan inte känna mig lugn. Jag inser att jag har fått en chans att tänka i nya banor, därför tar jag träningskläderna och tar mig till gymet, ror fyra kilometer, står i duschen och njuter av vattnet, in i bastun, somnar nästan, låter tankarna skingras för en minut och det kan nästan kännas bra.
Jag är så arg på mig själv för varför är jag så enkelspårig? Varför är det enda jag vill att vara fin, se fin ut, se siffrorna på vågen, vara en vinnare fast jag inte är det. Nu inser jag, och nu är det försent, att jag inte vill ha ont men nacken värker och armarna är som spagetti, själen värker fortfarande, ingenting har löst sig, ingenting har gått över. Men jag är varm också. Jag fryser inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar