Ett av de viktigaste besluten jag har tagit för egen del var när jag bestämde mig för att jag måste genomgå en operation. Jag har alltid varit lite mullig, men efter att jag slutade röka och fick barn så ökade jag stadigt i vikt. Det gjorde att jag hade väldigt svårt att röra mig fritt och enkelt. Min förbränning var ineffektiv och jag la på mig precis allt jag åt.
Många gånger när jag skulle göra något ansträngande fick jag mobilisera ren ilska för att klara av det. Det var nog en och annan som fick sig en släng av sleven och att vara en mjuk och glad tjockis har väl aldrig direkt legat för mig.
Efter ansträngning kunde jag vara slut - ibland i flera dagar efteråt.
Jag led i tysthet skulle jag vilja säga. Kanske min omgivning tyckte att hela min uppenbarelse skrek på hjälp varje dag. Men jag hade så många ord inom mig och så mycket jag ville få ut men jag orkade helt enkelt inte orda så mycket om det. Jag mådde så ohyggligt dåligt att varje dag var en riktig plåga. Varje morgon när jag vaknade var jag väldigt besviken, min önskan att slippa vakna igen var jättestor.
Samtidigt så hade jag ju fått mitt barn som jag alltid önskat mig. Det var när jag insåg, såg sanningen i vitögat, att jag inte vågade vara ensam med en liten gosse som ville springa ut i gatan och springa från en tjock och trött mamma. Dessutom använde jag honom som sköld. När han var med kunde jag åtminstone låtsas att jag varken hörde eller såg kommentarerna. Vissa saker var totalt uteslutna under de här åren. Att sitta och äta en glass innebar i prinicp att jag öppnade dörren för främlingar att stiga in. Eller McDonalds.
Jag skämdes alltid. Önskade alltid att jag var i framtiden.
När jag väl bestämt mig för att opereras ringde jag Sophiahemmet och fick prata med en ängel. Jag har fått så mycket hjälp och stöd därifrån och jag tackar varje dag min kirurg som tog en rejäl bit av min tarm.
För jag inser nu att så måste vara fallet. Jag har fått den mest effektiva förbränning någon kan tänka sig.
En sak som jag tycker är märklig är att förr när jag lassade in glass, godis, kött, sås och mackor så gick jag på toa kanske var tredje dag och då kom något litet ynkligt. Vart tog resten vägen?
Idag funkar magen som en klocka. Och jag är faktiskt stolt varje gång jag stänger dörren till toaletten. Och har ni nån gång hört talas om att äta som en mygga och skita som en elefant. Yes. Det var jag som myntade uttrycket!
Min viktminskning har gjort att jag kan njuta av livet, av dagen, att vara här. Och jag försöker varje dag tänka på att jag här här och nu. Och också njuta av de små tingen i livet. Som att cykla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar