Trött som fan!

Jag är så trött! Det knakar om mig när jag gäspar käkarna ur led. Lilleman var febrig när han la sig igår och vid tolv var han som en liten kamin med en temp på 39,4. Han sov oroligt på grund av febern och han fick lite febernedsättande för att han skulle få sova ut ordentligt. Sambon vabbar idag och jag sitter här på jobbet. Detta är väl egentligen den stora nackdelen med att vara en lite äldre mamma; jag är helt död om jag inte får sova min törnrossömn.

Påminner mig om när jag bodde i Ronneby och jobbade i Kalmar. Jag åkte de tolv milen utan knot. Jag var vid affären vid sju på morgonen, arbetade till cirka kvart över sex, åkte till Karlskrona för att byta om hos en kompis. Förfest och fest och för det mesta efterfest. Sen åkte jag tillbaka till Kalmar för att börja vid sju på morgonen därpå. Och så höll jag på. Flera gånger i veckan.

Jag sitter nu och försöker fundera ut vad som skulle vara värt den där trippen i nuvarande ålder? Ja, kanske att vara ute och festa med Kungen? Njae, knappast, va? Oj nu blev jag ännu tröttare bara tanken på att ut, festa, hem och jobba.

När jag är såhär trött på jobbet är jag villig att göra precis allt för att få tiden att gå. Jag sysselsätter hjärnan med saker och ting som jag vill köpa och så blir det ofta lite godis eller liknande. Det roliga med den lösningen är att godis inte har någon som helst upppiggande effekt på mig. Jag blir bara ännu tröttare. Samt att hjärtat slår som en bongotrumma och jag ser dubbelt. Ganska käck effekt sådär. Äter jag lite till (vilket jag ofta inte orkar) så mår jag dåligt och blir illamående.

Därför brukar jag promenera. Gata upp och gata ner.

Idag tänkte jag pröva nåt nytt. Skriva tills anfallet går över.