Skrytblogg...

Jag hade också kunnat berätta om rinnande och infekterade sår, halsont, kliande torso och nackspärren från helvetet. Men jag väljer att inte göra det idag...

Städar ur kontoret.

Jag håller på att städa ur kontoret. Jag har flyttat flera gånger och för varje gång har jag mindre papper som jag flyttar på. Jag sorterar alltså ganska hårt varje gång jag rör på mig och jag är knappast sentimental vad gäller att spara. Det har jag nog aldrig riktigt varit.

Mitt liv kommer att gå in i en helt annan fas nu. Under väldigt många år har jag levt mitt liv som om det vore ett stickspår till mitt verkliga liv. I väntan på. Jag säger inte att jag vantrivts för det har jag aldrig gjort, däremot har jag längtat och haft en drivkraft som lett mig framåt. När jag som nybakad nationalekonom sökte de där fina jobben som fanns i Svenskan trodde jag verkligen att jag skulle kunna få ett sådant. Det var ett hårt slag för mig att inse att så inte var fallet, men samtidigt så har dessa åren hos min arbetsgivare varit otroligt givande och har gett mig så otroligt mycket i livserfarenhet.

Nu är jag här, på banan, i det liv som jag var menad för. Tror jag i alla fall. Jag säger inte på något sätt att det kommer att det är en autostrada jag börjar gå på, tvärtom tror jag att det här kommer att bli mycket spännande. För nu kommer jag inte att kunna tänka bort att jag är här utan jag kommer att vara här. Och det är mitt liv och min tid. Det är jag som är kapten över min skuta och jag styr mitt nu.

Tror jag är bra...

Jag tror ju att jag är bra hela tiden, men faktum är att det svider och lever om ganska ordentligt i mitt operationsärr. Eftersom jag gillar att röra på mig men inte får träna, var jag ute och gick en lång promenad och efter det känns det verkligen inte bättre. Inga värktabletter har jag med mig till jobbet heller eftersom jag jämt tror att mitt mellannamn är Stålmannen. Men så är som sagt inte fallet.

Älsklingströjan.

I dag har jag min älsklingströja på mig. Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg den hängande bland alla andra kläder. Det var den och en till som fanns kvar. Havsgrön stickad. Mitt hjärta slog frivolter i bröstet och jag tog den till mig. För att upptäcka att den var för liten. Och ganska dyr. Jag slet och drog i den, tänkte att den kunde bli större. Men ingenting hände.

Jag gick därifrån med en djup suck.

Var tillbaka i affären en vecka senare och med darrande händer fanns den kvar och jag köpte den i alla fall. I tre år har jag kollat in den i garderoben och njutit av att den funnits där. I dag satte jag på mig den. Njutningen är total!

Utvald

Jag är så nöjd över att det var jag som fick det där jobbet, att det är jag som är utvald! Jag njuter i fulla drag av vetskapen att det är jag som trampar upp min stig och att jag styr mitt öde. Nu känns det verkligen som att livet är här och nu och kanske börjar min arbetslust så småningom vakna till liv? Det har varit en ganska mörk period rent arbetsmässigt även i fall jag själv hållit mig lugn och tillfreds. Det visar väl egentligen bara på att det finns en tid för allting.

Här och där.

Det sticker till än här, värker där i min arma vårt prövade lekamen. Men priset togs av natten på hotell som varken var mjuk skön eller mysig. Vaknade ledbruten. Men på det hela var det en viktig dag som i många avseenden väl fyllde sin funktion. Ska kanske tillägga att frukosten var nåt i hästväg och det fanns ALLT! Men det är ju en klen tröst för en som äter som en mus. Man får äta med ögonen helt enkelt.

Hål.

Obs att inlägget är inget för känsliga.

I går satt jag och pratade i telefon med brorsan då det började klia som tusan på ena höften. Jag kliade och pratade och kliade och så öppnade jag gördeln för att kunna nå bättre och klia och kollade till. Och hajade till. Jag höll nämligen på att klia precis vid tejpkanten och minsann, tejpen hade flyttat på sig och jag kliade mig rakt in i höften, mellan skinnet... Jag höll på att svimma av chocken och avslutade snabbt telefonsamtalet, reste mig upp och bad sambon följa med ut på badrummet utan en massa ordande så att inte Lilleman skulle fundera.

"Det har gått hål" väste jag mellan tänderna och jag såg för en sekund hur sambon hajade till och så blev det sådär fånigt, vem ska sitta, vem ska titta och hur? Vi kom fram till att han fick sitta och titta.

"Ser du? Man ser rakt in i huden!" svajade jag på rösten och försökte visa så gott det gick. Tårarna var i ögonvrån och jag kände svimningskänslor i hela kroppen.

"Nä, det är ett veck, jag menar tejpen har flyttat sig, nej det är inte och så är det och si och så" mumlade sambon i nåt som jag inte alls förstod och jag höjde rösten och med målbrottsröst väste jag:

"Jamen är det hål?"

"Nä... " lyckades han få ur sig.

Och så visade det sig att jag inte hade ett stort hål som jag kliat upp in till höften utan att det bara blivit ett veck precis vid tejpkanten som var djupt och vitt och kliade nåt så gud förbannat. Tja och efter den incidenten så har jag bestämt mig för att jag ska inte klia mer. Inte på några villkor. Men shit det kliar så jag har ingen koncentrationsförmåga what so ever...

Bestämde mig.

I går tänkte jag att skit samma, jag tar hissen ner i mörkret för jag orkar inte hålla uppe nån slags glättig yta. Berättade också för mig själv att känslan aldrig blivit bättre av godis, så jag gick hem från jobbet och stod i regn som slog mot mig som småspik utan att tröstäta och det hände ingenting mer än att jag blev helt nedkyld (speciellt iskallt om mitt ärr) och väldigt trött, så när jag kom hem parkerade jag mig i soffan med ett varmt täcke och lät mig villigt serveras både kaffe och te. Men i övrigt hände ingenting mer än att det blev väldigt skönt. Och se på fan jag tror minsann att det vaknade minimal arbetslust också!

Det hindrar dock inte mig från att ta sovmorgon i dag och anlända seeent på jobbet.

Ättika

Jag är nästan så sur just nu att det är lite jobbigt att vara i närheten av mig själv...

Jamen förstå inte då!

När jag ser på mitt barn så ser jag så många delar av mig själv i honom och det är därför jag inte förmår mig att skrika och gapa på honom om oväsentligheter. Jag ser att han är född hudlös precis som jag är och även om jag arbetat i många år med att skaffa mig rustning så är jag sårbar för jag är människa och ingen maskin. Jag vet hur det är att leva med det där nervösa skrattet som alla tolkar som att man är överlägsen och skrattar åt dem när man är skiträdd och håller på att skita på sig av nervositet och man letar febrilt efter ett hål som man kan hoppa ut genom, en utväg ut, men det finns inte utan nej man blir vrålad på för att man har mage att le mitt i stormen.

I mina mardrömmar så brukade jag gömma mig i en hålighet i väggen under sängen men monstret som jag inte visste hur han såg ut brukade kunna sniffa sig till mitt gömställe och jag vaknade kallsvettig och med hjärtat som en stånghammare i bröstet. När jag försöker berätta detta för den det berör så fnyses detta bort och jag får höra att det är skitsnack och att ingen är intresserad av vart jag köpt min tröja eller än mindre vad jag har lärt mig av livet. Men vråla på då om du tror att det kommer att ge dig en kram och respekt och något annat än bara tomhet och rädsla.

Fan jag avundas de människor som kan prata karriär, husköp, val av tapeter och små fina vackra blommor som växer där på ängen och luktar gott och om molntussar som svävar på himlen över vackra vatten.

Jobbe.

Jag är åter på jobbet och jag kan väl säga att det känns sådär. Eller egentligen; fy för f-n vad gör jag här? Inte ens tanken på nya jobbet gör det lättare. Inte ens tanken på semester i vinter gör det lättare. Nä jag vill bara lägga mig ner och dra en gammal filt över mig. Oj vad överskattat det är med arbete, kolleger, motivation. Tänk om jag varit en björn då kunde jag lagt mig att sova i dag för de går ju i ide vid den här årstiden.

Jag vet att jag är nedmuntrande och nu vill jag ställa mig på ett hustak och skrika rakt ut. Det intressanta är att jag vet och ser att jag inte är ensam om att känna såhär, men alla människor runt omkring mig får gärna fortsätta med sina fasader.

Biter ihop

I dag när jag vaknade kändes det underbart för jag var lätt och ledig. Sen dess har jag hållit igång med sånt man måste göra en söndag för att resten av veckan ska flyta. Vilket innebär att jag är totalt slut. I morgon ska jag åter jobba efter ett par veckors sjukskrivning. Det förstår jag ärligt talat inte hur jag ska fixa, men nu tänker jag inte bekymra mig för det utan jag vaknar i morgon och så tar jag allt därifrån. Myrsteg liksom. En minut i sänder. Lite orutinerat att jag inte har nåt månadskort till i morgon men nu tänker jag njuta av kvällen.

Svårt att välja

Jag har eftermiddagen fri och har nu svårt att välja mellan att bädda ner mig i soffan och njuta av Bones eller om jag ska ge mig ut i trafiken och köpa tallrikar. Inser med ens att jag i morgon kommer att få gr mig ut i ruschen och att detta är sista dan att njuta av att jag fortfarande är sjukskriven. Så jag hämtar mig ett häcke och njuter.

Ny guru

Häromdan var Jonas Gardell gäst hos Malou. Jag fastnade där för han sa såna enormt bra saker som nästan borde vara lag. Bland annat sa han att för att han och Mark ska kunna ha ett bra förhållande finns det rum som de inte går in i. Det är sidor hos varandra som aldrig kommer att ändras och som för alltid kommer att få dem att framstå som fula och otäcka. Lite förenklat för jag skriver pekfingervalsen på en iPhone. Och det är så otroligt smart det där. Tänkte att det där måste ju vara en framgångsfaktor. Men nu inser jag att varken Mark eller Jonas är lika knepiga som min gubbe. För när jag väcker honom sent skriker han åt mig för att han är stressad. Och tycker att jag ska ju bara acceptera skriket eftersom det inte var ett argt skrik utan bara ett forcerat sådant. (Och jag borde ju lärt mig skillnaden på hans forcerade skrik som inte uttrycker ilska utan bara vill markera att han är stressad och då får man inte bara i vägen. Till skillnad från arga skrik som betyder att han är arg och då ska man vara tyst och inte vara i vägen.)

När jag så väcker honom tidigt så han ska ha tid och inte vara stressad vill han ju naturligtvis läsa tidningen och dricka två koppar kaffe, vilket innebär att han mot slutet när jag har gett barnet mat att äta, klätt på honom och sett till att han är redo på pallen i hallen, skriker åt mig i alla fall. Och det är ju mitt fel att han blir arg för jag skulle ju hört att det inte var ett argt skrik utan bara ett stressat sådant!

Jonas, hjälp?

Inspirerad

Visst är det intressant att inspireras av det som händer runt omkring en? Jag har nu förskräckts av lyxfällan (jag fattar verkligen inte hur folk vågar eller ens överväger det vi nu ser i programmet) (vilken misär...) och blivit inspirerad av Förkväll. Så jag skred till handling och via min eminenta iPhone öppnade jag en kapitalförsäkring.

Medan jag väntar på att få papperna som ska skrivas på har jag fått bakläxa av sambon. Jag ska på en A4 redogöra för hur vad och när jag ska spara, vilka sparformer jag ska använda och när jag ska sälja och köpa och vad. Ja mycket info behövs för att sparandet ska bli så bra som möjligt.

Och jag är full av förväntan...

Trycket har lagt sig!

När jag vaknade var jag ungefär som en klubbad säl och trött. Men när jag steg upp kände jag skillnaden; att det inte drar lika mycket i ärren. Att jag nu kanske kan räta på ryggen, för jag är hemskt krokig, utan att vara rädd för att spricka. Och jag inser att jag ser ett nytt ljus. Det känns dock lite märkligt att vara smal och inte ha nåt häng samtidigt som jag inte kan ha mina kläder? Men jag ska inte älta det där så länge till utan mer försöka bli så bra jag kan bli nu innan det är dags att återgå till jobbet.

Coping

I går kände jag livet som en tjock klump i bröstet. Dels insåg jag min oförmåga att stå emot ätandet av olika slag. Varför kan jag inte ha en vanlig kväll utan suget. Sen kände jag min oförmåga som mor, att det alltid finns för lite resurser och att familjelivet ibland tär mer än det ger. Så satt jag här med min klump i bröstet och blev väldigt ledsen. Jag försökte klämma fram några tårar och efter nån minuts melankoli kändes det lite bättre och jag gick och la mig i min mysiga säng med Lilleman på armen. Men fi fan vad tufft det är. Ungefär som en dans på taggbuskar.

Lite trött.

Jag var på återbesök i dag. Nu har jag inga dränage kvar. Ingen kan ana hur skönt det är. Jag fick antibiotika för jag har en liten inflammation som blommat upp. Dr Mats undrade om jag rökte. No way in hell! Så får jag inte träna på tre månader. Tre månader! Smaka på den, va?

Nu är jag lite trött för jag har varit på benen så länge i dag, jag har handlat byxor till Lilleman och hämtat honom från skolan. Ja snart är allt precis som vanligt.

Orkeslös

Jag är nästan förlamad av orkeslöshet. Jag vill bara dra en filt över huvudet och somna om. Jag borde göra lite nytta men i dag orkar jag knappt hålla mig samman.

Drömjobb!

2002 var jag på anställningsintervju på Riksförsäkringsverket. Innan dess hade jag gjort tester en hel dag. Tester som jag klarade bra eftersom jag gick vidare. Men jag fick aldrig jobbet. Jag fick aldrig nån förklaring på varför jag inte fick det heller. Men jag hade ju mina aningar! Sen dess har väldigt mycket av det jag sysslat med på ett eller annat sätt varit förberedande för drömjobbet. Jag har gått ner i vikt för jag insåg väldigt snart att mitt skarpa intellekt blev marginaliserat på grund av min vikt och jag kunde bli ifrågasatt hur jag skulle orka... Låter helt sjukt men i samhället finns ingen " lag" mot diskriminering av tjockisar.

Sen har jag slipat på mina kunskaper, min CV, lärt mig att tala för mig själv genom att springa på intervjuer och gått in på djupet med vad det är som jag egentligen vill och kan.

Vilket har resulterat i att jag om tre veckor kommer att börja mitt nya jobb som verksamhetsutvecklare på gamla Riksförsäkringsverket. Det är alltså dags att fira!

Drömmer

Jag har börjat drömma om att jag vaknar och allt är som vanligt igen. Och när jag funderar på vad det är så vill jag bli av med dränage, sluta röra mig som en åttioåring, inte längre vara rädd för att stygnen i ryggen går upp och jag får ett öppet sår. Kunna röra mig som förut, gå ut, klä på mig och göra som jag brukar. Jag vill helt enkelt att det här ska vara över för det sätter sig i huvudet på nåt sätt. Jag har ett ringande i örat som inte går över.

Problemlösning

I går såg jag barnets kompisar och deras barnflicka på väg til McDonalds. Insåg hur lyckligt lottad jag är som bara vill göra karriär på vardagarna och inte på helgen som jag helst vill spendera med världens goaste kille. Jag brukar ju alltid skryta om hur otroligt väluppfostrad han är och att man kan ta med honom överallt. I går blev han och pappan avhysta från Berwaldhallen i sista akten då han inte längre kunde sitta still! ;-) jag är lite glad och stolt över honom, att han faktiskt är lite mänsklig.

Jag ler för nu står han och hans pappa och skrattar åt Kalle Anka. Sånt värmer, speciellt när jag själv inte kan skratta. En kombo av att jag inte kan använda magmusklerna och att jag är gravallvarligt lagd.

Skön lördag

Jag mår ganska mycket bättre nu och jag har varit uppe på benen en del och gått och skrotat en del. Det är skönt att kunna ta saker och ting i sin egen takt. Inte så kul att hela tiden vara beroende. Jag får ju hjälp och jag är tacksam på alla sätt och vis. Samtidigt är det skittufft att behöva be nån om minsta lilla skitsak. Men det är ju övergående. Så svälj lite stolthet bara.

Nu är sambon och Lilleman ute (åh vad jag njuter när jag vet att han är med sin pappa, att de gör saker ihop) på äventyr och själv lyssnar jag på Queens of the Stoneage och funderar på livet.

För det här med att ta bort 4,5 kilo hud är inte bara av godo. Faktum är att över magen är jag tjockare nu än jag var förut. Detta innebär att jag kan ju inte ha mina kläder. Ja ni tror nog att jag skämtar och jag har själv tänkt att de som säger så överdriver, men jag hade ett helvete när jag skulle klä mig i nåt annat än mjukisbrallor i går. Kan nån förklara för mig hur man kan se smalare ut men ändå vara större och dessutom, som lite grädde på moset vara krokig? Ja det är roligt att vara mig just nu.

Så fort jag äter eller dricker spänner det i hela magen och det känns som att jag ska gå upp i sömmarna. Så jag äter mindre nu. Vilket gör att jag känner hur jag blir skitsur inombords. Alltså sådär lite småtjurig. Ändå är jag i nuet och eftersom jag är en nyfiken jäkel så vill jag inte vara nån annan stans. Jag vill vara här och nu! För hur skulle jag annars få lyssna till bra musik, ligga i en skön säng och skriva på min älskade iPhone? Nä just det! Lätt att glömma bort sånt!

Projektet livet

"Jag är inget projekt som behöver fixas" sa nån på Tv i dag. Livet är här och nu, det som händer här. För den som aldrig använt mat i annat syfte än just som kroppens bränsle kan omöjligt veta hur lite som behövs för àtt trigga i gång en mat- eller godismissbrukare. Men huvudreceptet för en väg it ur missbruk är inte nån superdiet eller ens en operation, även om det kan vara skönt med ett kraftfullt vapen på sin sida, utan bara att helt enkelt vara snäll mot sig själv. I bland tycker jag att jag är snäll mot mig själv när jag hetsäter godis. Frågan är bara varför. Men att jag behandlar min kropp och mig själv som ett projekt som behöver fixas, det råder det liksom ingen tvekan om. Men jag ska bli bättre på att behandla mig själv som den prins jag egentligen är.

Spänner!

Det är nästan olidligt att det spänner nåt så otroligt i magen just nu att det känns som att jag ska spricka. I morgon måste det bli en bättre dag. Jag orkar inte må som en skrutt längre. Vill bli lite bättre åtminstone!

Mindervärdig.

En av mina fulaste sidor som jag måste göra upp med är att jag alltid tror att andra får eller har det bättre än mig. Och att känna mig mindre värd. Jag har precis fått en tjänst som jag tror kommer att passa mig mycket bra! En spännande utmaning med bra betalt. För jag förhandlade ju upp lönen också! Min kollega som jag tycker mycket om hade också sökt en av tjänsterna och hon var glad för min skull då jag fick tjänsten men ledsen att hennes besked dröjde. Nånstans kände jag på mig att hon skulle få jobbet och jag försökte peppa utan att vara alltför klämkäck för man kan aldrig veta.

Så berättar hon för mig att hon nu fått beskedet. Och jag blir överlycklig och glad. Jag får ju behålla en person nära mig och hon är otroligt kompetent och kunnig så vi kan fortsätta vårt samarbete. Bra där! En minut senare känner jag mig avis på att hon kanske får mycket roligare saker att göra än mig. Och att hennes lön säkert blev bättre. Avis så det förslår. Och det är ju ingen såndär fin avunsjukasom gör att jag kan bli bättre utan stråk av missunsamhet bottnad i rent mindervärdeskomplex.

Känns inte så kul att inte vara fläckfri inuti. Jag tror att vi kommer att få riktigt kul i fortsättningen och jag jobbar hellre med henne än utan. Så jag kan gott sluta nedvärdera mig själv; jag landade ju också den där tjänsten så mina inre spöken ska vara lite tysta tycker jag! Och det känns bättre att ta itu med sina inre demoner än att låtsas som ingenting! Så därför belyser jag skuggorna i hörnen så de slutar växa och blir de små hjärnspöken som de är. Kanske kan jag en dag känna mig jämlik mina medmänniskor och inte nån som är med på nåder.

Bakslag

Gårdagen innebar ett litet bakslag. Jag fick ta smärtstillande och hålla mig stilla i mesta möjliga mån. Det spände överallt och jag kände mig uppblåst som att jag skulle spricka. Vaknar efter en natts sömn och inser att det förmodligen blir likadant i dag. Men nu är svärmor här så jag lämnar över junior i hennes omsorg. Orkar inte i dag. Jag backar in i mitt hörn igen, spolar tillbaka filmen och väntar helt enkelt på bättre tider. Det är ju inte direkt så att jag har bråttom till något. Jag kan kosta på mig att ta det lite lugnt och bara läka i dag.

Nu spänner det.

Jag har ju läkt riktigt bra hittills och det firade jag med att besöka jobbet och åka pendeln hem. Ja jag är förmodligen ett rikspucko men jag kände mig bu så stark. Nu är jag lite ynkligare och magen är stenhård och spänner. Men jag är ingen sjukling utan bara opererad. Snart är jag på benen igen. I dag läste jag det här som jag inspireras av och som jag vill dela med mig av!

Förlåt

Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt.
Det var inte meningen att såra dig när jag skällde på din pappa i morse. Den dag jag går tar jag dig naturligtvis med mig. Du är mitt hjärta. Jag är hemma när du kommer hem.

Dränage

Just nu drömmer jag om att få bli av med mina fyra rör som jag har fast i kroppen. Det kliar och stramar. Förhoppningsvis är det dags i morgon vid återbesöket. Jag drömmer så modest nu för tiden. Men faktum är att under tiden som jag ligger här och läker har jag fått en ny tjänst. Tjohoo!

Dag fem

Jag har nu varit opererad i fem dagar och visst, nu sticker det och stramar lite, men jag har hållit igång hela dagen och plockat och pillat för att hålla mig på benen. Baken domnar nämligen så fort jag sätter mig ner nu för tiden och det gör mig lite lite orolig vilket innebär att jag vill hålla mig på benen. Lilleman hade en kompis på besök som han har lekt med hela dagen och eftersom det annars inte händer så mycket för honom tyckte jag att det var bästa lösningen. Nu lägger sig åter lugnet och det är dags för mig att lufta magen.

Det är så otroligt det där med rädslor. De växer snabbt när de väl får grepp om en. Man andas snabbare och helt plötsligt har rädslan slagit klorna i en. Jag vet ju inte hur jag läker men dränen är inte speciellt välfyllda vilket får mig att tänka att det läker bra. Så tänker jag på att det blir inflammerat när det inte får luft, men samtidigt ska jag använda och trivs med att använda min gördel. Men nu gäller luft ing och jag hoppas att jag inte blir negativt överraskad.

Första natten hemma.

Det är morgon och det är nåt magiskt över dagen som är första dygnet hemma efter min bukplastik. Jag är som en rockstar på dekis som ligger uppbullad av en hög kuddar och ja jag är smal. Jag är smal som ett smalt långt streck. Jag kommer kanske aldrig att bli trådsmal med getingmidja - men det har heller aldrig varit en prioritet för mig. Jag vill bara sätta punkt för något som var, en livstråd som bröts och blev en annan, som blev ett liv som går att leva och inte bara härda ut. Jag vill nämligen inte bara vara ett skal av ett liv som kunde ha varit utan vara livet som är. Kunna vara rörlig, inte behöva gömma sig, skämmas utan stå för den som blev.