I går såg jag barnets kompisar och deras barnflicka på väg til McDonalds. Insåg hur lyckligt lottad jag är som bara vill göra karriär på vardagarna och inte på helgen som jag helst vill spendera med världens goaste kille. Jag brukar ju alltid skryta om hur otroligt väluppfostrad han är och att man kan ta med honom överallt. I går blev han och pappan avhysta från Berwaldhallen i sista akten då han inte längre kunde sitta still! ;-) jag är lite glad och stolt över honom, att han faktiskt är lite mänsklig.
Jag ler för nu står han och hans pappa och skrattar åt Kalle Anka. Sånt värmer, speciellt när jag själv inte kan skratta. En kombo av att jag inte kan använda magmusklerna och att jag är gravallvarligt lagd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar