När jag ser på mitt barn så ser jag så många delar av mig själv i honom och det är därför jag inte förmår mig att skrika och gapa på honom om oväsentligheter. Jag ser att han är född hudlös precis som jag är och även om jag arbetat i många år med att skaffa mig rustning så är jag sårbar för jag är människa och ingen maskin. Jag vet hur det är att leva med det där nervösa skrattet som alla tolkar som att man är överlägsen och skrattar åt dem när man är skiträdd och håller på att skita på sig av nervositet och man letar febrilt efter ett hål som man kan hoppa ut genom, en utväg ut, men det finns inte utan nej man blir vrålad på för att man har mage att le mitt i stormen.
I mina mardrömmar så brukade jag gömma mig i en hålighet i väggen under sängen men monstret som jag inte visste hur han såg ut brukade kunna sniffa sig till mitt gömställe och jag vaknade kallsvettig och med hjärtat som en stånghammare i bröstet. När jag försöker berätta detta för den det berör så fnyses detta bort och jag får höra att det är skitsnack och att ingen är intresserad av vart jag köpt min tröja eller än mindre vad jag har lärt mig av livet. Men vråla på då om du tror att det kommer att ge dig en kram och respekt och något annat än bara tomhet och rädsla.
Fan jag avundas de människor som kan prata karriär, husköp, val av tapeter och små fina vackra blommor som växer där på ängen och luktar gott och om molntussar som svävar på himlen över vackra vatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar