Coping

I går kände jag livet som en tjock klump i bröstet. Dels insåg jag min oförmåga att stå emot ätandet av olika slag. Varför kan jag inte ha en vanlig kväll utan suget. Sen kände jag min oförmåga som mor, att det alltid finns för lite resurser och att familjelivet ibland tär mer än det ger. Så satt jag här med min klump i bröstet och blev väldigt ledsen. Jag försökte klämma fram några tårar och efter nån minuts melankoli kändes det lite bättre och jag gick och la mig i min mysiga säng med Lilleman på armen. Men fi fan vad tufft det är. Ungefär som en dans på taggbuskar.