En av mina fulaste sidor som jag måste göra upp med är att jag alltid tror att andra får eller har det bättre än mig. Och att känna mig mindre värd. Jag har precis fått en tjänst som jag tror kommer att passa mig mycket bra! En spännande utmaning med bra betalt. För jag förhandlade ju upp lönen också! Min kollega som jag tycker mycket om hade också sökt en av tjänsterna och hon var glad för min skull då jag fick tjänsten men ledsen att hennes besked dröjde. Nånstans kände jag på mig att hon skulle få jobbet och jag försökte peppa utan att vara alltför klämkäck för man kan aldrig veta.
Så berättar hon för mig att hon nu fått beskedet. Och jag blir överlycklig och glad. Jag får ju behålla en person nära mig och hon är otroligt kompetent och kunnig så vi kan fortsätta vårt samarbete. Bra där! En minut senare känner jag mig avis på att hon kanske får mycket roligare saker att göra än mig. Och att hennes lön säkert blev bättre. Avis så det förslår. Och det är ju ingen såndär fin avunsjukasom gör att jag kan bli bättre utan stråk av missunsamhet bottnad i rent mindervärdeskomplex.
Känns inte så kul att inte vara fläckfri inuti. Jag tror att vi kommer att få riktigt kul i fortsättningen och jag jobbar hellre med henne än utan. Så jag kan gott sluta nedvärdera mig själv; jag landade ju också den där tjänsten så mina inre spöken ska vara lite tysta tycker jag! Och det känns bättre att ta itu med sina inre demoner än att låtsas som ingenting! Så därför belyser jag skuggorna i hörnen så de slutar växa och blir de små hjärnspöken som de är. Kanske kan jag en dag känna mig jämlik mina medmänniskor och inte nån som är med på nåder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar