Många tycker si, andra tycker så!

Lugnet som funnits hos oss de senaste dagarna, när jag i helgen började känna nåt som liknade tillit och kanske känsla av samhörighet, försvann ju med ett tandläkarbesök.

Sambon hann knappt sätta sig vid dukat bord förrän han skulle diskutera saftdrickande och godisätande. Jag blev faktiskt först bestört men sedan heligt förbannad! Varför känner han lusten att sitta och orera med osanning? Och bara för att en tandläkare säger hoppa, ska man hoppa då?

Sambon säger: "nu är det slut med saftdrickandet varje dag!" Jag säger: "han dricker väl ingen saft?"
Sambon: "men vi har saft i kylskåpet!"
Jag: "ja...som köptes för fyra månader sedan."

Det jag blir förbannad över är hans (sambons) oförmåga att om han är med sonen till tandläkaren faktiskt säga till tandläkaren att han äter ju bara lördagsgodis. Och saft förekommer vid undantagsfall!

Och så kom dråpslaget: "han ska sluta med napp!"

Jag frågar unge herrn när han ska sluta med napp och han säger nästa fredag. Då säger vuxne barnet: "han ska sluta N.U!"

Jag blir bara så fantastiskt trött! Och jag tycker att sambon är ute och cyklar på en lerig åker. Han har verkligen ingen som helst pejl på att det faktiskt är ett beroende av nappen som kommer att kräva ganska mycket av föräldrar vad gäller tröst och kampvilja. Vilja som jag inte har i en period när sambon jobbar natt, jag har mer än nog på min tallrik av jobb och andra aktiviteter. Dessutom är det ju stora ögonläkarbesöket imorgon.

Jag funderar på vad sambon egentligen sysslar med? Han springer ta mig fan på alla bollar samtidigt och han är sur och tvär och helt utmattad för ingen orkar väl med den stressen i längden?

Skönt att man har ett jobb att gå till! Där man kan sitta och njuta av lugnet och tystnaden! Endast lite knatter hörs från ett och annat tangentbord.