Tränat!

Jag lockade ner mig till gymet med föresatsen att jag bara skulle väga mig. Men man kan ju inte väga sig med kläderna på? Och hur löjligt ser det ut med en som kommer till gymet, klär av sig, ställer sig på vågen och sen klär på sig igen? Så hörde jag hur någon duschade och det lät ohyggligt skönt. Att få duscha av sig svetten efter ett träningspass. Så jag lockades åter ut i gymet och tränade. Men det var segt. Jag klarade knappt av att lyfta, än mindre röra mig.

Men efteråt! Det var ljuvligt att avsluta träningen. Nu är jag helt utmattad i armmusklerna, klarar knappt av att röra dem när jag låter fingrarna spela över skrivbordet.

Nu tror jag faktiskt att jag är på väg åt rätt håll. Och det känns... exalterande!

Får jag lämna några blommor...

Apropå rosor så höll jag på att ramla baklänges när jag såg kollegans långskaftade rosor som hon fått av sin älskade idag. Ett sånt fång rosor tar man ju inte på pendeltåget hur som helst så hon får väl åka taxi hem idag antar jag...

Och ja, älskling, det här inlägget var helt opch hållet dedikerat till dig!

Vem?

Jag vet inte om jag nämnt det, men i samband med flytten fick jag egen kuppe. Vi som gnuggar geniknölarna extra hårt får ju ett sådant... Det var ju väldigt trevlig ända till jag insåg att varje gång jag är ute passar någon på att gå in och svettas ner mitt rum. Det luktar som ett tonårsläger för finniga killar i trettonårsåldern inne i mitt rum. Alternativet är att han som hade rummet innan mig har glömt en gammal svettig tröja, men hur jag än letar så hittar jag inte den.

Av nån anledning så har jag alltid trott att jag själv luktar nyponros...

Yakiniku

Jag gick ut på lunchen för att köpa ett par likadana byxor som jag har på mig idag. De är så snygga och sköna att jag måste ha ett par till. Så kommer den eviga frågan: Vad i h-e ska man äta? Jag har ju inte ätit yakiniku på några dagar och meningen var ju att jag skulle sluta med det eftersom det inte är nyttigt utan bara beroendeframkallande.
Så jag vankar av och an på stan. Köpa en korv? Hamburgare? Macka? Drickyoghurt? En bulle?

Inser att jag måste gå och köpa yakiniku. Går mot Pandan, vänder. Går tillbaka. Ser kön. Vänder. Går tillbaka. Går in och står i kön. Tar ett par räkchips. Inser att jag behöver inte mat för att överleva. Men jag kan väl inte gå när jag ätit av deras chips? Så jag vänder tillbaka, ställer mig i kön. Tvekar när jag ska beställa. Beställer. Går upp på jobbet och sätter mig och äter.

Efter några tuggor börjar jag svettas. Sitter nu med hjärtat som slår som en stångjärnshammare i kroppen på mig. Känner sockret leta sig ut i mina ådror. Det jäser, magen värker, jag är öm. Jag vill lägga mig i fosterställning och skrika rakt ut. Ta bort min smärta och jag lovar. På heder och samvete. Jag ska inte äta det där igen. Bara det går över. Nu....

Ekvationen som inte går ihop.

Innan min viktnedgång drog jag omkring storlek 56/58 i kläder och 43 i skor. Jag var hänvisad till vissa avdelningar och de kläder som fanns där. Det var inte fråga om lager på lager, följa modets växlingar eller ens försöka vara lite "chanellig". Man fick sätta på sig de t-shirts och byxor som fanns tillgängliga. Samtidigt brukade jag känna mig väldigt utspökad när det kom nåt nytt som inte var byxa/tröja.

Jag drömde om kläderna som hängde där på galgarna, byxor och klänningar i storlek 44-46. Att en dag kunna komma i dem.

Nu när jag insuper vårmodet och letar fina saker i butikerna inser jag att skorna som förr fanns upp till 41-42 har försvunnit och nu går storlekarna upp till 40. Detsamma gäller i mångt och mycket även de fina klänningarna och byxorna. Kjollängden har förpassats till strax-under-busken, eller musikant-längd som man kärleksfullt kan kalla det.

Jag vet inte hur många gånger jag provar kläder och de sitter otroligt illa! Som att nån glömt kvar en galge i klänningarna. Samtidigt så sägs det att vi människor blir bara tjockare och tjockare. Men vi handlar mer och mer... Kläder, skor, ytterkläder... allt!

Jag får det bara inte att gå ihop. Hur kan vi bli tjockare, handla mer kläder, samtidigt som kläderna som finns minskar i storlek? Och hur mycket mer kommer jag att behöva gå ner innan jag kan bli nöjd och ha kläderna som finns i affären?

En annan dag.

Det är en annan dag idag. Snart åker vi ner mot sydligare breddgrader, det blir ett besök hos morfar och hans fina hotell i smålandskogen. Jag har köpt en bok så jag ser fram emot några härliga lata dagar där ungar och gubbar roar sig själva!

Skinnflådd.

Idag fick jag gå ut i världen hudlös. Jag har inget försvar för något, varken dumhet eller det som är sant. Barnet som gråter i vagnen, hjärtskärande, modern som böjer sig över och är sur och arg. Det förstår inte jag, och mitt hjärta gråter, för jag har inget skydd. Jag står naken och fryser och jag blir skälld på, hunsad med. Besviken på.

Skrattet från andra sidan gatan river som taggar i mitt inre och jag vill tillbaka i mitt skydd. Just nu sitter jag och funderar över: på vems arbete har jag hamnat? Vart är min plats och vem är människan som brukar sitta på denna stol? Jag känner henne inte men jag inser att hon är en maskin. Och nu förväntas jag fylla ut hennes kostym.

Snacka om ombytta roller!

Pissmyra.

Jag känner mig som en liten pissmyra i ett stort Universum. Jag drar och drar men jag är helt enkelt inte nog. Just nu är jag så trött och dränerad på energi att jag sitter som ett lallande fån framför datorn och undrar hur jag ska kunna sköta det jag måste...
Om alla beslut jag fattar är rätt.
Hur man gör?

Jamen!

Efter att ha sprungit runt som en skållad råtta och slutligen fått inse att min vårjacka inte fanns någonstans, åt jag en kebab.

Och låt mig säga såhär, kära sambo; om du i normalfallet tycker att kebab smakar så som den jag fick nyss, då ska jag aldrig mer tvinga i dig dylika. För trots att jag har tuggat tuggummi, ätit en godisbit, druckit kaffe och torkat ur hela munnen med toalettpapper, så har jag ännu smaken av härsket fett som ett minne i munnen. Den var alltså sådär. För att uttrycka sig milt.

Let´s spend some money...

Jag har faktiskt fått en idé som är så grymt bra! Den kommer verkligen att lösa mina ekonomiska funderingar för ett långt tag framöver! Men innan dess så tänker jag mig en runda ut på stan för att trösthandla lite nya saker (läs:kläder). För visst fick jag lön igår?

Som ett skal.

Det hände en sak för ett tag sen. Min första reaktion var att bli jättearg. Så insåg jag att det faktiskt inte fanns någon att bli arg på. Det är inte alltid någons fel. Saker händer. Jag ville bara skrika rakt ut, men jag befann mig mitt i stan. Dessutom är jag ju vuxen... Tårarna började trilla nerför mina kinder och det dröjde inte länge förrän jag hittade en parkbänk bakom ett hus. Där satte jag mig ner och grät hulkande av olycka. När jag väl börjat gråta så trodde jag först att tårarna aldrig skulle ta slut. Men så gjorde de det. Och jag insåg att jag bra är en liten skit i Universum. Att ingenting jag gör kommer att förändra någonting. Då ville jag bara se in i ögonen på det käraste jag vet. Så jag vände på klacken och gick igen.

Och ett brustet hjärta blev helt av att se in i ögonen på mitt barn.

Besiktigad och klar!

När gubben för femtonde gången snoozade och vägrade stiga upp ur sängen i arla morgonstund, erbjöd jag mig att åka med bilen till besiktningen. Den är ju trots allt min. *moahahaha* Men det gick ju riktigt bra! Ett år till får bilen rulla och jag känner mig faktiskt supernöjd att säga det, men det är faktiskt en trygghet. Sen vet ju alla att bilar kan rasa ihop fem minuter efter att man lämnat besiktningen, men i alla fall. Ekonomiskt sett hade jag faktiskt inte planerat in ett bilbyte i år.

Jag är dessutom rejält mörbultad, ont i ryggen, superont i knäna (ja, jag måste faktiskt gå ner de där kilona redan nu, jag kan inte bära dem längre). I dag när jag skulle gå upp för trappan så fick jag lyfta benen med våld. Jag trodde att roddmaskinen var skonsam för knäna men nu börjar jag faktiskt tvivla!

I dag får jag faktiskt jobba några minuter innan jag ska iväg på nästa grej, för den här dagen är minst sagt fully-booked och kräver att alla är mätta, sammanbitna och kanske med en glimt i varje ögonvrå!

Born to be alive!

Ahh! Det satt ju som en smäck. Jag känner att jag har magmuskler.
Jag körde ett steppnummer på vågen också. Den är stum och omutbar. Står där bara rakt upp och ner och spottar siffror i ansiktet på en utan att man har nåt att säga till sitt försvar. Mer än att jag kommer att vara tvungen att dra ner på yakinikun. Nu tror jag nästan att det är bevisat att det inte är en bra bantningsmetod. Men det är så gott. Yakiniku är nästan färdigtuggat och man kan proppa hela munnen full med gott utan att vara rädd för att inte hinna tugga allt innan det har åkt ner. Det är en njutning, varenda tugga.

Ja som vanligt har jag lyckats hitta nåt som inte heller kommer att göra mig lycklig. (Jag har alltså fortsatt att snöa in på yakinikun...) Jag tror träningen kan vara ett undantag.

Inte ens en runda in i bastun bevekade den otäcka vågen. Den hånlog mot mig och fortsatte med sin terror. Nu ska jag hem till mina män som lagar mat åt mig. Jag tror det blir pizza...

Nu laddar jag...

Och jag kan lova att det är en lång uppförsbacke! Jag tog en nypa frisk luft på lunchen idag och då var jag full av energi. Nu skulle jag vilja slänga mig i ett hörn och dra nåt gammalt över mig och somna in lik Sir Väzzzz... i en vagga.

Men jag intalar mig att det kommer att vara såååå skönt.

Småförälskad...

Jag är lite småförälskad i den här fåtöljen. Faktum är att om jag någonsin får tid över igen så ska jag åka och provsitta den. Jag önskar att den kunde bli min...

Tänk att det är arla morgonstund och jag har redan hunnit ut en runda med bilen, handlat och blåst ut ägg. I dag är jag alltså pigg. Får se om jag är det när jag ska i väg och träna också. Jag längar redan. Mest för att jag då får chansen att väga mig och idag känner jag att vikten förmodligen är på väg åt rätt håll. Kanske kan jag så småningom börja hoppas på en bukplastik igen?

Irriterande dagsform.

Det är mycket irriterande att min dagsform växlar så vansinnigt. Jag tror att jag ska klara vissa saker och så vaknar jag och är som ett darrigt asplöv med koncentrationssvårigheter. Jag sitter och försöker förstå det jag läser men det står liksom "jadda jadda" på skärmen.

I går kväll var det ingen idé att ens sitta uppe och se på TV för jag var så trött och jag somnade när sambon läste bok för Lilleman (oj vad skönt det är när han läser och rösten är sådär mjuk och boken är riktigt lång...) då kryper jag ner under mina två täcken och somnar som en prinsessa.

När jag sen vaknar åtta- nio timmar senare borde jag vara pigg. Det förstår vem som helst utom min kropp och min hjärna. Nu sitter jag här, de sista skälvande minutrarna och inser att jag får inget mer gjort den här dagen. Det är bara till att packa och åka hem och se fina resultat spolas ner i toaletten för att jag ska vara trött en måndag, en tisdag, flytta en fredag och bla bla bla.

Vinter igen!

Jag har en liten sak att bekänna: Det är alltså mitt fel att det blivit vinter igen. Sorry...

Men jag kunde inte motstå frestelsen att rensa bort vintergarderoben med tröjor och koftor som jag använt dag ut och dag in hela vintern. Vinterbyxorna lades också undan av bara farten. Kvar var fina luftiga vårblusar och fina t-shirts. Jag ville få in luft i garderoben och bort med det gamla. Kunde inte hålla mig en eller två veckor till heller, utan jag ville det skulle ske NU!

Därav snön som föll i natt. Och i förrgår...

Vilken dag är det?

I morse när jag vaknade i arla morgonstund tänkte jag för mig själv att det är ju helg, vad skönt det ska bli att krypa ner i sängen igen. Sen insåg jag att det förmodligen inte var helg. Ingen ledighet. "Men det är ju fredag!" tänkte jag och mös lite.

Insåg att jag faktiskt inte hade den blekaste aning om vilken dag det var när jag vaknade. En hastig blick på tidningen fick mig att inse att den här veckan har faktiskt bara börjat.
Ett inre primalskri men sen fick dagen börja, ganska tidigt ändå, men det finns liksom inget att gå tillbaka till...

Denna dag.

I dag är en sådan dag (måndag?) när jag får tänka: "sätt en fot framför den andra" "tag ett steg...". Jag har nog helt enkelt sovit för mycket.

Nu är det i alla fall äta som gäller... (Res dig upp från stolen, gå ut genom dörren, gå ner till Pandan, beställ tröstmat yakiniku, gå upp och ät med välbehag...)

Inventering.

I går gjorde vi en inventering av våra saker för försäkringsbolaget. Det slog mig då hur få saker jag egentligen har som spelar någon verklig roll. Jag är ju ingen direkt samlare av stora mått, men jag måste lägga ohyggligt mycket pengar på småsaker som man inte samlar och lägger på hög och som man kan visa upp och som är fint. För listan blev full med fula Ikea-hyllor och Blocketfynd. Sen började jag för skojs skull kolla på blocket vad man till exempel får för en riktigt fin byrå (som jag sparade ihop ett halvår till). Nypris 7000 kronor, på blocket fyndpris för 2 995 spänn.

Samtidigt kan jag känna en ordentlig oro inför att köpa saker när jag helst vill ha upplevelser i bagaget. Men upplevelser inreder man ingen lägenhet med? Och så behöver man ju lägga ofantligt stora summor pengar på en bil...

Jag blev inte direkt klokare, snarare tröttare, men ett avsnitt av lyxfällan på det fick söndagsångesten att sätta in för fullt! Jag blev så trött och less att jag faktiskt gick och la mig barnsligt tidigt!

Kalas!

Kalasen har avlöst varandra den här helgen. Det verkar vara många barn som föds i mars därav de många kalasen. Det har i alla fall blivit en hel del tårta, glass och godis... Och kaffe, skratt och många trevliga samtal.

Tränat igen!!!!

Jag mår så otroligt gott just nu! Det är fredag, jag har tränat (jippie!) och nu är jag på väg hem. Jag känner mig som att jag flyter på små moln just nu! Tänk att lite träning kan göra sånt för kroppen och knoppen!

St. Patrick's Day...

Underlig dag, det där...

Skärpning!

Jag måste verkligen skärpa mig! Vi ska flytta från ett våningsplan till ett annat och jag har liksom "fastnat" i det. Hade (mar)drömmar om jobbet och flytten och att jag sov och glömde mina viktiga arbetshjälpmedel. Allt var kaos och mitt i det hela talade jag om för en kollega att jag verkligen inte kan med en annan... Så nu ska jag verkligen ta mig i kragen och ställa en fot framför den andra.

I går fick jag liksom ett "psykbryt" när jag insåg att folk vill ha mer av mig än vad jag just nu är redo att ge. Jag känner att jag skulle behöva samla mina krafter och inser samtidigt att en del som jag umgås med tycker att jag inte ger tillräckligt av min kraft och min tid. Men jag orkar faktiskt inte. Det är helt enkelt bara så. Nånstans hoppas och tror jag att personen i fråga förstår att jag faktiskt försöker göra mitt bästa. Men jag står med ryggen mot en vägg just nu. Det finns alltså helt enkelt inte utrymme för mer nu!

Törst!

I går efter träningen var jag och handlade. Jag köpte två paket te, en vitamin wellcare, tre paket festis jordgubb, två proviva och två starobrnrd (öl). Samt en grapefrukt och skinka.

Man kan ju säga att jag var lite småtörstig sådär. Så kom aldrig mer och säg att det inte spelar någon roll vilket humör man är på att man fyller sina vagnar när man är och handlar.

Done!

Åh vad det var jobbigt att träna idag! Till och med när jag satt på roddmaskinen så tänkte jag hoppa av. Men jag fortsatte. Det blev ett rejält pass, men hela tiden så kände jag att det inte fanns nån energi i kroppen. Jag fick mjölksyra i låren, i vaderna. Men jag drog upp musiken och bet ihop! Inser nu när jag sitter upprätt att jag måste ha tränat magmusklerna för jeeeeeeez...

Det finns ju en bra våg därnere också. Vi kan väl säga såhär; antingen är det den tiden på månaden nu, eller så är den där yakiniku-dieten helt överskattad! Den smakar så gott och något som är så gott måste bara innehålla en hel del socker och fett. Men jag är ju fast! En yakiniku-junkie!

Det kan ju vara muskler också. Man ska verkligen inte underskatta vad lite träning kan göra för vikten!

Träna!

Nu börjar jag bli peppad! Jag ska snart träna igen. Större delen av dagen har jag känt mig oinspirerad, men nu börjar dimman lätta lite. Den här tiden är ju bara min!

Trött!

Varje morgon har jag ambitionen att jag ska stiga upp tidigt, packa ner lunchlåda och ta med havregryn till gröt. Kanske fräscha till mig lite.

När klockan ringer är jag såååå trött att jag skulle kunna sälja min sambo för en tia. Jag klarar näppeligen av att ta mig ut på toa. Det som står i Svenskan rör mig inte i ryggen, det är bokstäver som dansar framför ögonen. Jag kollar in lunchlådan och tänker: "no way in hell!" Pallar helt enkelt inte med att ta fram den och lägga den i en kasse. Dessutom känns den onödig hela vägen ända fram till en halvtimme innan lunch. Då hade den suttit som en smäck!

Jag tar järn, B12, apelsiner. Jag försöker hålla mig ute och lapar sol genom ögonen. Men jag är ändå så otroligt trött!

Hell on earth!

Det finns ett helvete på jorden. Det heter Ikea och dagen är en lördag. Men eftersom junior nu äntligen bestämt sig för en säng var det så att säga bara till att smida medan järnet var varmt. Men det var ju de där andra småsakerna som man skulle ha. Och folk och deras vagnar. De gick i bredd och så långsamt långsamt, åh så långsamt. Man såg i deras ögon att: "rucka på min vagn, din djävel, då ska du få se på åka!" Gubbar som var redo att begå mord.

Själv vill jag in, grabba det jag ska ha, sedan ut. För jag har alltid såna planer på hur jag vill möblera om hemma och göra fint. Men efter en tur på Ikea dör precis allt vad entusiasm heter. För att ta ett exempel. Du ska köpa en barnsäng.

Först får du gå upp till våning två för att kolla in vart du hittar sängen. Där finns också bäddsetet. Sen går du ner, fem kilometer runt hela Ikea, till lagret. Först går du till hylla 42 rad 15. Där finns en del av sängen. Men ska du ha en botten också; och det vill du ju; kostar den 100 kronor extra (alltså man kan inte ligga i en säng utan botten...) Den finns på hylla 19 rad 32. Madrassen som ska vara till finns på hylla 25 rad 16. Man ska alltså till tre olika ställe för att plocka ihop sin säng! Men här ska Ikea få ett alldeles gratis tips:

Vad sägs om sänggaveln på hylla 42 rad 15, botten på hylla 42 rad 16 och madrassen på rad 17?

Jag såg några stackars djävlar som skulle plocka ihop ett kök. (Tack för att jag köpte mitt på Kvick. Jag kom en onsdag och plockade ner köket från pallen till bilen. Det gick på 20 minuter. Det ni!) Ett Ikeakök är i princip utsmetat i hela Ikeabutiken. Vissa saker plockar man i Köksavdelningen, andra på lagret, utspritt på varenda hylla i hela lagret, några saker får man hämta ut i uthämtningsavdelningen. Det tar liksom aldrig slut. Man kommer dig klockan åtta på morgonen för att hämta ett kök, går från Ikea klockan åtta på kvällen med halva köket. Veckan efter får man åka dit igen och hämta resten av köket. Först någon vecka senare kan man faktiskt sätta igång att montera ihop sitt kök.

Å andra sidan blir det ju ganska många härliga restaurangbesök. Man slipper liksom laga mat.

Drömmar som går i uppfyllelse.

Jag har egentligen lite svårt för det där med drömmar som går i uppfyllelse. Det blir liksom ändå aldrig som man har föreställt sig eller gått att hoppas på. I måndags slängde jag så äntligen iväg den där beställningen på hudkrämer och annat som jag funderat över under en längre tid. Jag fick sakerna i förrgår. Det var ju kul och så.

Den ena ögonkrämen ska ta bort mörka ringar under ögonen. Jag tror att jag har haft det problemet i 20 år snart. Mina mörka ringar stör mig verkligen och ingen skulle bli gladare än jag om de försvann. Fast efter ett par dagars användning så tror jag att i dag måste jag nog hem och läsa på förpackningen. För visst är det en kräm som ger mörkare ringar under ögonen? I alla fall känns det onekligen så.

En annan kräm som jag funderat så länge över skulle rengöra huden på djupet. Jag demade den för sambon i går och insåg att den inte alls var så rengörande som jag fått visat för mig i butik. So... be careful what you wish for...

Så skööönt!

Det var precis så skönt som jag kom ihåg - eller bättre! Det var som att mötas av en bekant famn, varm och klibbig och jag sjönk in i det med igenkännandets glädje. Efteråt såg jag världen i ett annat ljus, som en helhet. Jag vet att jag är förlorad igen. Men kroppen njuter i varenda cell och jag känner mig stark och redo för allt som bjuds.

Men framför allt; nu vill jag ha mer träning!

Gamla plågor...

Innan jag genomgick min magsäcksoperation var jag faktiskt väldigt rädd för att innan 40 års ålder hamna i rullstol. Jag hade riktig värk i knäna och i omgångar hade jag så ont i höften att jag knappt kunde sitta. Efter viktnedgången var det som att stänga av en knapp; all smärta försvann som i ett töcken och jag var till och med stark som en oxe. Jag kunde springa, gå, dansa och resa mig upp som ingenting från sittande på golvet. Inga problem där inte!

Inser nu att problemen liksom smugit sig på mig men nu inser jag att jag har nästan daglig värk. Tog en smärtstillande för jag behöver slappna av så pass att jag kan börja träna upp mina muskler igen. Funderar också på hur jag ska få hem en ny bäddmadrass för jag inser att jag är i skriande behov av en sådan. Nu!

Träningskläder.

I dag har det så äntligen skett! En historisk dag för mig, kanske ett litet steg för mänskligheten, men för mig - ett jättekliv. Jag har tagit med mig träningskläderna till jobbet. -och- faktiskt lyckats få sambon att förstå att det är totalt nödvändigt att jag får stanna på jobbet och träna. I dag har jag så ont i höften att jag knappt kan ta ett steg framåt. Jag har helt enkelt migrerande värk som rör sig runt i kroppen och jag antar att det kommer sig av att jag inte tränar tillräckligt mycket för att ha fina muskler som håller uppe kroppen.

Det löjliga är att jag älskar verkligen att träna. Min kropp kräver nästan rörelse och energi, som en maskin rör jag mig när jag får ta i. Men många händelser har gett resultatet att jag i princip aldrig rör mig mer än enstaka promenader. Detta ska det alltså bli ändring på.

Det pirrar verkligen i maggropen av förväntan!

Bäst!

Jag håller faktiskt med om det här! Hela huden på mina armar knottrar sig när jag tänker på hur låten satte igång och hur den maffiga bilden på en livmoder pulserade över våra huvuden. Det var så jäkla maxat att jag tänker på det jämt. Med ett flin på läpparna...

Med täcket fastklistrat på kroppen.

I natt var jag uppe och kissade Lilleman. Kröp ner i sängen och var helt plötsligt klarvaken. Jag låg och vände och vred mig som en kålmask, fram och tillbaka. Vilken sida jag än låg på så kom tankar, planer, bekymmer som lik vågor vällde över mig. Jag kände täcket klibba om benen och jag försökte med alla tekniker jag kan att tömma hjärnan, slappna av och somna om.

Tillslut klev jag över i gubbens säng. Den brukar ju vara tom hela natten. Jag la mig bland svala lakan och somnade om som en prinsessa. Inser nu att jag behöver faktiskt en ny madrass. En skön och hård madrass som jag kan ligga och njuta på.

Men våren då?

Är det bara jag som längtar efter att få vädra ur garderoben och sortera fram alla härliga vårkläder? Jag är evinnerligt trött på yllevantar, yllekoftor och stickade tröjor. Nu vill jag ha våår. Njuta av sol och värme.

Eftersom det inte blir någon bukplastik för mig så får de gamla godingarna hänga med en säsong till och jag har även hittat blusar som inte sitter åt runt magen och då är ju allt toppen!

Solen skiner!

Det kanske blir en varm och vacker vår, efterföljt av en lång och underbar sommar med långa lata dagar och sköna nätter. Jag längtar så det nästan gör ont. Speciellt sen jag uppdaterade garderoben med några sköna vårkläder som jag bara längtar efter att få ha på mig.

Det där med att gå runt i långkalsingar börjar ta ut sin rätt. Jag känner mig numera väldigt osexig och riktigt sunkig!

Eroderat självförtroende.

Den senaste tidens utveckling med allt som hänt har verkligen eroderat ner mitt självförtroende till nästan ingenting. Jag känner mig som en stor lort nästan utan existensberättigande. Ungefär som att jag förtjänar inte riktigt att finnas, eller jag får finnas men då får jag anpassa mig.

Just nu verkar hela mitt liv gå ut på att finnas för att stryka alla människor medhårs. Till priset av att jag själv känner mig stressad och inte får en lugn stund. Jag skulle just här och nu bara vilja ha lugn och ro. En liten ruta där jag kan dra mig tillbaka utan att anpassa mig. Utan att folk är sura och griniga och låter sina egon gå ut över mig.

Peace?

Vila

Halvligger i soffan och njuter av att det är lördag och vila. Jag slötittar på melo och hoppas att rätt låt vinner!

Lugn som en filbunke...

Om man går på samtal och den man sitter och samtalar med sitter och nästan nickar till, innebär inte det att ens problem är ganska små då i jämförelse? Jag börjar i alla fall känna det som att det stora svarta molnet som hängt över mig lite grann lättar. Men det kanske blir så när man tar en jättestor klump med skit som ligger i en knä och så portionerar man ut det i små lagoma portioner till andra?

Det känns i alla fall lite lättare.

Men det är verkligen inte lätt. För innerst inne är jag arg över att det hela tiden sätts krokben för mig när jag egentligen borde blomma ut och bli en fin fjäril så hårdnar kokongen, blir ett hårt skal och inuti ligger en ful liten tjock larv som bara blir argare och argare.

Jag minns din pappas bibliotek...

Jag minns din pappas bibliotek...

När mattan rycks undan...

Det är då det är viktigt att det finns människor runt omkring en som kan stödja. Tyvärr upptäcker man väldigt ofta att man faktiskt är ganska ensam. En anledning till det kan vara att man in i det längsta ska vara tapper och ta itu med sina egna problem, vilket innebär att när man väl berättar så kanske bollen har varit i rullning en längre period.

Nu tror jag faktiskt att vi snart står på botten av brunnen. Det ska verkligen bli skönt med fast mark under fötterna...

Jaja...

vad är väl en bal på slottet. Jag kan i alla fall inte förlita mig på lönen vad gäller att bli framtida miljonär. I alla fall inte den här gången. Men jag tror de blev imponerade över min förhandlingsteknik och jag kan väl säga att jag är inte alls speciellt kvinnlig vad gäller förmågan att ta fram mina goda sidor vid förhandlingsbordet. Jag har total koll på det jag presterar och vad jag förmår. Nu har jag även fått min prestation i jämförelse med de andra och jag kan säga så här: Jag är lugn inför framtiden. Det ser väldigt ljust ut!

Lönesättande samtal.

Nu gäller det att vässa argumenten för jag ska snart in på ett lönesättande samtal. Jag tycker egentligen inte att det är svårt att berätta vad jag gör som är bra och som förtjänar en ökning av lönen; utan det svåra är att säga summan jag vill ha utan att dra på smilbanden.

Så håll tummarna för mig nu!

Rammstein

Nu känner jag mig faktiskt lite sugen på lite sånt här... Ska jag åka till MetalTown i sommar dårå?

Fantastisk helg!

Jag älskar att ha mina nära och kära omkring mig. Min familj har alltid betytt väldigt mycket för mig, bland annat har jag en fantastisk bror som jag delar allt med. I perioder med upp och nedgångar har jag alltid kunnat lita på att min familj har stått bakom mig. När mitt hjärta har brustit har det alltid varit naturligt för mig att vilja slicka mina sår i pappas eller mammas famn. Därför kan det bli lite krokigt ibland när jag nu själv är mamma. Jag är ju den som ska finnas där i vått och torrt för mitt eget barn. Jag ska ju vara stark. Ibland när jag vill komma hem och gråta över något jag varit med om så får jag ju ändå försöka vara stark för man vill ju inte oroa...

Eftersom jag själv alltid har kunnat vara trygg med min familj och alltid, ja faktiskt i princip vad som än har hänt, alltid kunnat prata och vara ärlig med mina föräldrar, känner jag att det är en stor gåva som jag vill lämna vidare till mitt eget barn.

Därför lägger jag mycket tid och resurser på att åka och hälsa på så ofta jag kan och hinner. Jag vill nämligen att Lilleman ska känna sig lika trygg med sina mor- och farföräldrar. Att han ska känna att han alltid har dem att tillgå, även vid tider när det kan dippa för hans föräldrar. Som liten är man ju annars väldigt utsatt om en förälder eller båda föräldrarna krisar. Kan vara skönt då att ha en mormor att kunna glömma sig med och leka härliga lekar. Därför var det självklart för mig att backa under helgen som var och låta mormor och barnbarn få fritt spelrum och njuta av varandras sällskap. Jag älskar verkligen min mamma över allt annat och helst hade jag velat sitta och prata med henne om ditt och datt. Fråga henne hur hon har det. Berätta om hur jag har det.

Istället så såg jag henne knappt över helgen, men jag hörde skratt och flams från Lillemans rum. Min roll blev att laga mat till hungriga lekkamrater som kom in blöta efter en eftermiddag i snön. Det var också mamma som läste saga för Lilleman när jag efter ett glas vin på lördagen totalt tappade humöret och startade en diskussion ingen egentligen kan vinna. Det är därför lätt för mig att slappna av när mormor/farmor/farfar/morfar är tillsammans med mitt barn, för jag vet att han är i de bästa händer. Och jag är djupt tacksam att det finns många vuxna runt omkring mitt barn som ser till att han blir den tryggaste man kan tänka.

I tankarna...

Jag ber en bön när ingen ser mig
Du har också mörka hemligheter
Bäst att vara på den säkra sidan tron
Att gardera sig, att inte bränna broar
Folk är idioter

Du sa rädslan den går över
Men den där oron stannar kvar
Den gör mig tveksam när du behöver
Snabba avslut, snabba svar
Du sa rädslan pendlar långsamt för oss

Mellan äkta och falsk
Mellan sanning och lögn
Vi är idioter

Bokat tid.

Nu ska jag ta den lilla äckliga bajsbollen som någon har placerat i mitt knä och sagt: "varsågod, lös!" och flytta den till någon annans knä för jag orkar faktiskt inte sitta och stirra på den längre. Nu måste det snart vända!

Kommentator på vägen till jobbet.

Ni vet när man kollar på hockeyn? "Pucken glider mot målet, men en vänsterpassning och ..." gör ju resan mot vinsten så mycket innehållsrikare. Man får ju liksom förståelse för vad som händer.

I dag satte sig en man bredvid mig på bussen:
"Nej, han kommer inte upp för backen.... då ska vi se, nu backar han. Ja vi är nu halvvägs i Östberga. Ja. Nej. Vi är fortfarande här. Jaha, nu stiger han ur. Vad ska han göra då? Han tar ner reklamskylten i bussen och går bort och hämtar sand. Hehe, det blir nog hans motion idag. Ja egentligen borde vi ju gå till Liljeholmen. Det kan vi alla behöva. Nu kommer han här. Ja han tar det väldigt lugnt. Ja jag är nog vid jobbet vid halv elva. Halv elva. Så fort vi har avslutat det här. Varför har inte varje buss en skyffel? Det borde finnas i alla bussar. En skyffel. Ja. Nu kommer en bil här. Ska vi se hur han kör. Ja han stannar. Han tar det vääldigt lugnt. Nu tar han ett lass sand igen och så går han lugnt och metodiskt framåt. Ja på alla hjulen. Nu står han och slänger sand på vägen..."

Ja så höll det på hela resan. För vi kom ju fram tillslut. En vuxen man i min ålder. Fast man undrar ju vad personen i andra ändan telefonen hade för viktigt arbete att göra den här morgonen. Själv jublade jag ju av glädje, för nu blev ju allt så mycket mer spännande.

Fast det roligaste var att när jag hade pratat trettio sekunder i min mobil så var kommentatorn bredvid mig väldigt tyst och passageraren framför mig vände sig om och presenterade sig som jurist. Jag fick hans telefonnummer!

Väntar kärleken?

Jag tycker att det talas alldeles för lite i vårt samhälle om vad man förväntas ställa upp på som medmänniska eller partner till någon. Bara för man för många år sedan föll för ett par stora blå ögon och svävade på rosa moln, betyder inte det att man gör det 18 år senare.

Och då är det väldigt bräckligt, det där med kärleken. För vad ska egentligen ett förhållande tåla? Jag skrattar ett fett rått skratt åt alla människor som är sotis för att deras partner varit otrogen. HA HA HA! För jag skulle önska att otrohet var det lilla skitproblem som jag var satt här att tackla. Ja tänk om du varit otrogen! Vad skönt!!!

Men seriöst, vad förväntas man ställa upp på som sambo/medmänniska? Att en person blir väldigt sjuk? Cancer, naturligtvis! ALS, absolut! Depression?Tja... Ångest?Visst. Tvångstankar?Njae... Elöverkänslighet? Att nån begår brått, hamnar i fängelse, slåss. På krogen. I hemmet? Frun eller barnen? Fetma? Otrohet? Pengaknipa? Arbetslöshet? Att man har totalt olika synsätt vad gäller familjen, ekonomin, tiden och ålderdomen? Ålder?

Ja, listan kan göras lång. Men inga svar får man. Ska man hålla ihop för att man har barn eller för att tiden har gått, för att det finns känslor kvar? Men om det inte går att reda ut vad det är för känslor? Det kan ju lika väl vara tycka synd om-känslor. Skulle jag själv vilja vara tillsammans med någon som är vid min sida bara för att han tycker synd om mig?

Jag är ju själv ganska rationell; när jag ska göra min brasilianska vaxning så säger jag inte: "kan du dra bort vaxet riktigt riktigt långsamt? Nej... Ännu långsammare!" Självklart drar man bort ett plåster snabbt, det smärtar till en liten stund men sen går det över.