Jag tycker att det talas alldeles för lite i vårt samhälle om vad man förväntas ställa upp på som medmänniska eller partner till någon. Bara för man för många år sedan föll för ett par stora blå ögon och svävade på rosa moln, betyder inte det att man gör det 18 år senare.
Och då är det väldigt bräckligt, det där med kärleken. För vad ska egentligen ett förhållande tåla? Jag skrattar ett fett rått skratt åt alla människor som är sotis för att deras partner varit otrogen. HA HA HA! För jag skulle önska att otrohet var det lilla skitproblem som jag var satt här att tackla. Ja tänk om du varit otrogen! Vad skönt!!!
Men seriöst, vad förväntas man ställa upp på som sambo/medmänniska? Att en person blir väldigt sjuk? Cancer, naturligtvis! ALS, absolut! Depression?Tja... Ångest?Visst. Tvångstankar?Njae... Elöverkänslighet? Att nån begår brått, hamnar i fängelse, slåss. På krogen. I hemmet? Frun eller barnen? Fetma? Otrohet? Pengaknipa? Arbetslöshet? Att man har totalt olika synsätt vad gäller familjen, ekonomin, tiden och ålderdomen? Ålder?
Ja, listan kan göras lång. Men inga svar får man. Ska man hålla ihop för att man har barn eller för att tiden har gått, för att det finns känslor kvar? Men om det inte går att reda ut vad det är för känslor? Det kan ju lika väl vara tycka synd om-känslor. Skulle jag själv vilja vara tillsammans med någon som är vid min sida bara för att han tycker synd om mig?
Jag är ju själv ganska rationell; när jag ska göra min brasilianska vaxning så säger jag inte: "kan du dra bort vaxet riktigt riktigt långsamt? Nej... Ännu långsammare!" Självklart drar man bort ett plåster snabbt, det smärtar till en liten stund men sen går det över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar