Det hände en sak för ett tag sen. Min första reaktion var att bli jättearg. Så insåg jag att det faktiskt inte fanns någon att bli arg på. Det är inte alltid någons fel. Saker händer. Jag ville bara skrika rakt ut, men jag befann mig mitt i stan. Dessutom är jag ju vuxen... Tårarna började trilla nerför mina kinder och det dröjde inte länge förrän jag hittade en parkbänk bakom ett hus. Där satte jag mig ner och grät hulkande av olycka. När jag väl börjat gråta så trodde jag först att tårarna aldrig skulle ta slut. Men så gjorde de det. Och jag insåg att jag bra är en liten skit i Universum. Att ingenting jag gör kommer att förändra någonting. Då ville jag bara se in i ögonen på det käraste jag vet. Så jag vände på klacken och gick igen.
Och ett brustet hjärta blev helt av att se in i ögonen på mitt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar