Ahh! Det satt ju som en smäck. Jag känner att jag har magmuskler.
Jag körde ett steppnummer på vågen också. Den är stum och omutbar. Står där bara rakt upp och ner och spottar siffror i ansiktet på en utan att man har nåt att säga till sitt försvar. Mer än att jag kommer att vara tvungen att dra ner på yakinikun. Nu tror jag nästan att det är bevisat att det inte är en bra bantningsmetod. Men det är så gott. Yakiniku är nästan färdigtuggat och man kan proppa hela munnen full med gott utan att vara rädd för att inte hinna tugga allt innan det har åkt ner. Det är en njutning, varenda tugga.
Ja som vanligt har jag lyckats hitta nåt som inte heller kommer att göra mig lycklig. (Jag har alltså fortsatt att snöa in på yakinikun...) Jag tror träningen kan vara ett undantag.
Inte ens en runda in i bastun bevekade den otäcka vågen. Den hånlog mot mig och fortsatte med sin terror. Nu ska jag hem till mina män som lagar mat åt mig. Jag tror det blir pizza...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar