onsdag 31 mars 2010

Ekvationen som inte går ihop.

Innan min viktnedgång drog jag omkring storlek 56/58 i kläder och 43 i skor. Jag var hänvisad till vissa avdelningar och de kläder som fanns där. Det var inte fråga om lager på lager, följa modets växlingar eller ens försöka vara lite "chanellig". Man fick sätta på sig de t-shirts och byxor som fanns tillgängliga. Samtidigt brukade jag känna mig väldigt utspökad när det kom nåt nytt som inte var byxa/tröja.

Jag drömde om kläderna som hängde där på galgarna, byxor och klänningar i storlek 44-46. Att en dag kunna komma i dem.

Nu när jag insuper vårmodet och letar fina saker i butikerna inser jag att skorna som förr fanns upp till 41-42 har försvunnit och nu går storlekarna upp till 40. Detsamma gäller i mångt och mycket även de fina klänningarna och byxorna. Kjollängden har förpassats till strax-under-busken, eller musikant-längd som man kärleksfullt kan kalla det.

Jag vet inte hur många gånger jag provar kläder och de sitter otroligt illa! Som att nån glömt kvar en galge i klänningarna. Samtidigt så sägs det att vi människor blir bara tjockare och tjockare. Men vi handlar mer och mer... Kläder, skor, ytterkläder... allt!

Jag får det bara inte att gå ihop. Hur kan vi bli tjockare, handla mer kläder, samtidigt som kläderna som finns minskar i storlek? Och hur mycket mer kommer jag att behöva gå ner innan jag kan bli nöjd och ha kläderna som finns i affären?

Inga kommentarer: