Om man går på samtal och den man sitter och samtalar med sitter och nästan nickar till, innebär inte det att ens problem är ganska små då i jämförelse? Jag börjar i alla fall känna det som att det stora svarta molnet som hängt över mig lite grann lättar. Men det kanske blir så när man tar en jättestor klump med skit som ligger i en knä och så portionerar man ut det i små lagoma portioner till andra?
Det känns i alla fall lite lättare.
Men det är verkligen inte lätt. För innerst inne är jag arg över att det hela tiden sätts krokben för mig när jag egentligen borde blomma ut och bli en fin fjäril så hårdnar kokongen, blir ett hårt skal och inuti ligger en ful liten tjock larv som bara blir argare och argare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar