Wiiiiiiiiii!

Eftersom Lilleman var sjuk igår och verkade helt uttråkad på TV så åkte jag iväg och köpte familjen ett Wii och ett kul spel. Hittills så har den där presenten varit helt perfekt - för mig. Jag spelar så jag får ont i tummen. Shit va kul!

Sjuk humor...

Det roligaste med att ha en femåring är att man får så sjuk humor.

Härlig känsla!

Under en längre tid har jag gått och funderat mycket - sviktat - i min övertygelse och känt mig som en liten lort i Universum. Men jag bestämde mig för att lägga det där åt sidan och hitta ett datum när det är dags att sätta punkt för den resan. Och jag måste säga att känslan av att ha tagit steget, att våga, är fantastisk! Jag kan se mig själv i spegeln och säga att den här resan har jag gjort och jag klarade det med den äran! Jag känner mig för första gången på mycket länge som en människa av kött och blod. Inte utanför, stor och oformligt klumpig. Jag ser mig och jag accepterar det jag se.

Åh det här var ju mycket lättare att bära! Varför har ingen upplyst mig om det? Att jag behöver ta mitt pick och pack och boka en konsultation?

Lunchtid.

Det är lunch och det är meningen att man ska göra ett betydande avbräck i jobbet och inmundiga nyttigheter. Jag tittar ut genom fönstret och det snöar ute. Jag vill inte ha mat utan godis. Dessutom åt jag en knapp påse honungsrostade jordnötter så hunger känner jag väl inte direkt. Funderar på att göra min shopping på nätet men jag vill spendera 3000 drygt på schampon och krämer. Behov som jag egentligen inte har. Men som jag vill.

Jag sätter på mig min Zensten och lyssnar på QOTSA och jag känner mig faktiskt behagligt lugn, ostressad, utvilad och lagom ambitiös.

Jag tror jag kollar bankkontot, dricker en ProViva med extra järn i och fortsätter att lyssna på den ljuva stämman som viskar små ord i mitt öra.

Min shoppingtur.

På lunchen tog jag en runda på stan och jag hade två ärenden. Dels har jag hittat en jättesöt Acne-blus som jag gärna vill ha. Dels ett schampoo som ska vara bra mot mina gula slingor i håret och det schampoo jag har gjort slut på idag är så dåligt att håret ser otvättat ut efter en halv dag. Sagt och gjort. Acne-blusen var slut och de håller på att sy för fullt så förhoppningsvis kommer den åter i affärerna igen. (Det ser jag verkligen fram emot.)

Efter fem butiker gav jag upp om att hitta det där schampot som jag fått rekommenderat. Ganska sur och med ogjorda ärenden bestämmer jag mig för att köpa lite lunch. Då hör jag en svag röst men en ack så bekant text och jag inser plötsligt att det som spelas i butiken är en späd kvinnoröst som har malt ner en av mina favoritlåtar med Kent och sjunger den med knappt hörbar och liten röst. Hon ackompanjeras av en knapp gitarr. Men vart tog basen vägen? Pulsen? Och framför allt Jockes lugnande stämma när han ser framtiden?

Detta borde väl ändå vara förbjudet?

And the winner is....

Jag är så glad och nöjd över mig själv när jag känner att jag har ork och kraft att ta itu med saker och ting. När det känns som att jag spritter av energier som i sig ger njutning. Jag ska därför fokusera på att samla positiva krafter i mig genom att fortsätta att dricka mycket, äta bra och god mat som är bra för mig och ge kroppen nödvändiga vitaminer.

Hela veckan kommer att genomsyras av goda téer, bra mathållning och promenader under dygnets ljusa timmar. I morgon ska jag också göra slag i saken och ta med mig mina träningskläder till jobbet.

Måndag. Morgon.

Jag satt på tunnelbanan och skumpade mig in till stan. Lyssnade på favoriten; jag är nämligen helt frälst och borta på QOTSA och albumet Lullabies to paralyze. Satt och lyssnade på en ganska fräck text och drömde mig lite bort. Tänkte på mitt ruttna liv och hur missnöjd jag är och att jag är så sur nu för tiden att det knappt går att komma i närheten av mig. Mitt missnöje formligen osar omkring mig.

Så dök den där tanken upp i huvudet. Den om offerkoftan. Hur jag egentligen bär den så djupt ner i skinnet att jag inte ens vet om att den existerar. Jag tänker att det är omvärldens fel att jag mår så här. Att ingen ser mig. Ingen förstår mig och de eventuella behov som jag har. Att när jag väl öppnar mig och pratar om det jag känner blir jag hänvisad till läkarvetenskapen och små vita piller. Jag tänkte för mig själv att det är väldigt speciella små vita piller jag behöver för att jag ska uppskatta tunnelbanan utan sittplatser, långkalsonger under byxorna och vetskapen om att jag är hänvisad till gröt för att må bra.

Insåg att det är faktiskt jag som är skapare av allt det här. Nä, jag har inte uppfunnit tunnelbanan. Och inte heller gröt. Om det var nån som trodde det. Nej, det är mitt liv som jag är faktiskt är skapare av. Och här ska jag kanske inflika att det är nog tur för alla att jag inte uppfann tunnelbanan eller ens gröten. För jag är en tämligen dålig skapare. Som gudinna skulle jag säga helt värdelös!

Vila får jag göra i graven.

Det är den tiden på månaden och jag har värk, jag är trött, håglös och i stort behov av att bara sätta mig ner och läsa en bok. Men mitt liv är inte mitt, det vet alla som känner mig. Jag är på ett ständigt 24-timmarsskift där jag förväntas servera mat, hitta på skoj saker och hålla ihop en familj. Min gubbe gnäller över att vi gör för lite saker tillsammans. Samtidigt sitter han bakom datorskärmen. Det han menar är: "DU är för dålig på att se till att den här familjen gör saker och ting tillsammans."

Då ska vi notera att detta säger han strax efter att vi kommit hem ifrån ett familjebesök på historiska muséet och att jag har fixat så att Lilleman har en kompis här som han leker tillsammans med. Jag förstår inte att om man vill ha mat så tar man sig mat (om man når upp till kylskåpet vill säga..) Vill man ha sällskap så frågar man efter det.

Men jag förväntas att ständigt stå i givakt och torka bajs, laga mat, hitta kamrater och gärna vara en hygglig sexkamrat nån gång då och då.

Oavlönad.

Men eftersom jag är en modern kvinna av idag så ber jag naturligtvis alla att fara åt helvete. Sen lagar jag mat som den lydiga slav/piga som jag är.

Sista beställningen!

Om det är något som man mår bra av och som är bra för en, varför håller man sig inte till det då? Det är dagens stora fråga. Jag skyller just nu på sambon. Det är hans fel!
I går hade jag nämligen vägning, jag försöker att vara lite strukturerad nu med min vikt och näringsintag för jag vill verkligen bli av med den förargliga magen och har jag lagt 100000 kronor på en operation vill jag banne mig få lön för mödan. Det gick bra och jag var glad och nöjd hela dan.

På kvällen skulle vi njuta av vår favoritserie och jag gjorde för en gångs skulle popcorn. "Kan du smälta smör" frågar han då. Jag pratar om att jag vill tänka på min vikt och inte äta smält smör. Då berättar han hur nyttigt det är med smält smör och att det inte alls är smöret man blir fet av. Eftersom jag är så lättlurad så tog jag smält smör på mina popcorn.

Efteråt kände jag att magen växte och jag gick nog upp ett par kilon där och då. Vilket ledde till dåligt samvete och hunger. Det ena leder till det andra och jag åt extra mycket till lunch. Eftersom jag åt mycket till lunch blir jag hungrig därefter och då köper jag godis. Så nu har jag lyckats trycka i mig godis också.

Undrar lite förargat vad nyttan med smält smör egentligen är, när det leder till godisätande. Och så blir jag väl lite sur på mig själv för jag vet ju att jag faktiskt klarar mig utan det där. Att jag överlever utan segt godis i tänderna. Men ändå ska man.

Life on the funny pages...

Jag har några små regler som jag försöker följa vad gäller kosten. Det är för att jag ska må så bra som möjligt och vara viktstabil. Helst hade jag ju vilja bli av med några kilon till och då kan det vara extra bra att sköta sig och äta regelbundet.

* Ät regelbundet, helst var tredje timme ett lagat mål mat.
* Finns inget lagat mål mat tillgängligt, ät rester från tidigare måltider.
* Finns inga rester, ät gröt.
* Finns ingen mikrovågsugn tillgänglig ät sallad, grönsaker, bröd, pålägg, filmjölk eller liknande.
* Finns inga frukostattiraljer drick smoothie, fruktdryck eller liknande
* Finns inga drycker att tillgå ät frukt.

Jag dricker dessutom te och jag har faktiskt (eftersom jag inte längre är nyopererad) börjat dricka lite till maten. Det har helt enkelt inte funkat för mig att dricka mellan måltiderna för jag glömmer totalt bort det där med dryck.

En annan sak som jag har upptäckt är att jag mycket väl kan dumpa till en normal vanlig måltid bestående av kyckling, pasta och lite sås. Det är som att jag ibland knappt tål varm mat.

I wanna do bad things with you...

Nu är det på gång igen. Det där fantastiska och fullkomligt fantasieggande är tillbaka. Och jag bara lutar mig tillbaka och njuter. I min värld kan det faktiskt inte bli bättre!

Jamen sluta nu då!

I går satt jag till äventyrs uppe och glodde på den jäkla burken i alla fall. Och jag kan säga att jag är bara ytterligare ett steg närmre hjärnblödning än vad jag var innan. Jag undrar vad det är för fel på oss svenskar egentligen; vi är ju ett skittrist släkte som inte förtjänar att befinna sig någonstans i närheten av nån prispall vad gäller framåtanda och nyskapande.

Jag kollade in det hypade programmet som handlade om dödssynder. Jag kan tänka mig en sådär tvåtusen programupplägg som man kan ha på detta ämne, men jag höll på att baxna när jag insåg att det faktiskt var ett slags humorprogram. Utan nåt djup alls.

Vidare till debatt för det handlar ju om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Ridå! Jag förstår inte varför man envisas med att ta med människor vars närmaste anhöriga har dött i en debatt om sjuksystemen. Varför envisas man alltid med att tala om de sjukaste sjuka som har cancer och annat; när det inte är det som är pudelns kärna vad gäller våra kära sjuksystem? Under sossarnas ledning så formligen hällde vi ut pengar över människor med minsta läkarintyg. Det stod ingenting i dem. "Idem" kunde det stå år ut och år in. Det är satans mänsklig tragedi att så många människor föll bort från en normal vardag där man vaknar på morgonen, duschar och går till jobbet. Detta var i ett system som sossarna stod bakom och som hade funnits i årtionden. Nu byter man system och naturligtvis krävs det lite fine-tuning som i alla nya system. Jag hörde av en vän att den 4 januari när de som utförsäkrades från sjuksystemet och skulle gå till arbetsförmedlingen satt där med sina barn! Det är skandalöst tycker jag. Har barnen inget dagis att gå till när mamma eller pappa är hemma och är "sjuka"? Hur ska man bli frisk om man samtidigt ska passa ett eller flera barn hela dagarna?

Så toppades denna trevliga TV-kväll med guldmicken. Alltså lägg ner alla galor, inte ens de artister som vinner priser är ju intresserade av att delta. Hela kvällen bestod av grupper och artister som vann men som inte ens släpade sig dit för att ta emot sitt pris. Sånt gör mig faktiskt skitförbannad. Man borde inte få vinna pris om man inte befann sig i lokalen!

Jag låg i sängen med täcket under hakan och tänkte att näeh, jag ska nog lägga ner det där med att kolla på TV. Jag blir bara besviken!

Gröt!

Idag när jag skulle bre mina smörgåsar upptäckte jag små fräscha gröna prickar på brödet. Jag är lite för känslig mot sådana pencillinhögar så jag avstod. Plockade fram havregrynen och det fick bli gröt istället.

Nu har jag svalt sista tuggan och jag sitter och hoppas att gröten var utan proteiner som små larver eller dess kokonger. Det har ju tagit en stund att återhämta sig sedan jag fick slänga ut ett helt paket med havregryn. Men det är väl bara till att slänga sig upp i sadeln igen!

Kattemor

Just nu sitter jag i den totala ensamheten och nynnar på den här med Kim Larsen:

Hun er gammel lidt for brugt
bare havnet i en slukt.
Alt hvad hun ejer er en pose og en sæk
hun går om natten og gi'r det hele væk.

Til byens vilde katte
de slikker hendes hånd
og det kan ingen fatte
nej for hvem på denne jord kan vel elske
en ensom gammel kattemor?

Hun var kysk vistnok fra Fyn
så en dag tog hun til byen
og der der satte hun sig til at vente
men der var ligesom ikke nogen
der gad danse med hende.

Og byens vilde katte
de slikker hendes hånd
og det kan ingen fatte
nej for hvem på denne jord kan vel elske
en ensom gammel kattemor?

Funderar lite på varför tanken känns så bekant?

Är du säker?

Min arbetsgivare är helt outstanding. Man får slita häcken av sig för nästan noll och ingenting. Det finns knappt plats när man ska fika. Så kollar man lite på Internet.

"Är du säker på att du vill det här?" kommer den fula skylten upp.

"Ja, och var tyst!"

Eller jag kanske ska springa ut på långraster till Centralstationen för att kunna uppdatera min blogg? Pucko.

Just nu tycker jag faktiskt att hela världen bär sig ganska stolligt och puckat åt. Det kanske beror på att jag har PMS. Eller börjar komma i förklimakteriet. Jag skiter faktiskt i vilket! *mutter*

Maraton-natt.

Det har varit en riktigt maratonnatt. Eftersom idioterna på TV3 och TV8 bestämt sig för att dels sluta sända dels återigen reprisera mitt favoritprogram Bones har det där med TV mist all sin tjusning vad mig anbelangar. Jag skulle kunna ha sytt en kudde igår men i vår lilla lägenhet har jag ingen plats för att klippa till ett mönster om jag inte sätter mig och syr på hallgolvet vill säga. Så helt plötsligt fanns det ingen anledning för mig att hålla mig vaken och då gick jag och la mig. Det blev ju en ganska lång natt, men jag kände mig relativt utvilad (förutom att mina kolleger säger åt mig att jag ser trött ut...) (det är nog bara naturligt åldrande) och steg upp tidigare och gick iväg till jobbet.

Jag kände mig iskall och frusen när jag kröp ner i sängen och jag tog en macka och läste lite i en bok innan jag somnade. En riktigt djävla skitkväll där jag förstått att jag haft helt fel fokusering och målsättning när jag valt att prioritera familjen och aktiviteter med familjen. Det var visst bara jag som ville ha det.

Så jag tänker ägna min dyrbara tid innan pensionen till jobbet istället.

Därför downsizing.

Varför när jag en önskan om att dra mig tillbaka till något litet, något eget, långt ifrån storstadens puls och vardagens måsten? Svaret är egentligen ganska enkelt; jag är för ambitiös. Jag skulle så gärna vilja nå stjärnorna, vara bäst, tjäna mest, vara mest dyrkad. Men sanningen är en annan och jag blir egentligen bara förbannad när jag inser att jag inte kommer att nå dit, tjäna de där pengarna. Jag blir bara avundsjuk när jag ser människor som säljer sina åttamiljonerslägenheter, flyttar till NY för att skriva glättiga böcker och gör kometkarriär vid 23 års ålder.

Jag passar inte att vara en av de där som simmar runt i den kokande kitteln och spär på de berömdas berömdhet genom att läsa tidningar och se på dem på TV. Se deras lyckliga liv, plutande munnar och fantastiska kroppar. Höra deras bilar spinna av välmående på vägarna medan jag knappt får igång min egen. Och det går ju inte att vända det där ryggen. Hur bor man tio minuter från stan och låtsas att det inte finns Gucciväskor, frisörer som gör underverk med ett hår, smink för miljarder och glänsande lampor? Jag fixar inte det. Jag läser och jag längtar och jag skuldsätter mig för jag klarar inte av att låtsas som att det inte finns heminredning för tusentals kronor som jag vill ha.

Då tänds längtan i mig att varje dag vakna till tystnaden, möjligtvis fåglars kvitter och lukten av kobajs som sänker sig över varje nygödslad åker. Att sätta händerna i jorden och på min spis trolla fram läckerheter som jag serverar hungrande människor som skrattar och njuter av att vara på semester. Att bli en del av det enkla. Det ljuvliga. Det tidlösa livet.

Come on Eileen!

Så var det över för den här gången och jag kan faktiskt andas. Det är min vanliga ambivalens till tingens varanden som får mig att må som en skåpsråtta ett par dagar innan, men nu är det över.

Livet är verkligen varken guldkantat eller en stor fest. Sambon tog en lång sovmorgon, Lilleman åkte iväg med en kompis; när vi skulle till bion startade inte bilen. Efter starthjälp och en kvar försenade landade vi i Heron City där hela Stockholm bestämt sig för att gå på bio samtidigt med oss. Kvällen slutade i alla fall med klackarna i taket; räkor, oxfilé och ett överflöd av goda drycker, gott sällskap och riktigt bra musik. Det kan verkligen inte bli bättre!

Grönt, gräs och andra sidan.

Alla shopaholics bör nu undvika att läsa vidare.

Jag måste vara den mest tragiska och intelligensbefriade människan i hela Sverige; men jag saknar faktiskt att handla! Nu för tiden när jag går i affärer och ser kläderna hänga framför mig tänker jag att jag blir ju ändå inte lycklig av att köpa dem. Och med vad matchar man detta? Eller det kan jag ändå inte ha för det är för kallt. Och alla dessa vuxna och rationella tankar retar gallfeber på mig, för jag blir ändå inte lycklig om jag avstår! Förut såg jag en strimma ljus som letade sig igenom de mörka molnen då jag köpte nåt fint. Men nu. Kvar finns bara livet, ångesten och döden. Ingenting däremellan.

Jag tänkte ut på stan och köpa mig en ny skimrande och vacker födelsedagspresent för att fira att döden snart står i tamburen och jag har lämnat det unga och vackra bakom mig och kvar finns bara ett "och" och så tomhet. Men jag hittar verkligen INGENTING! Det finns ingenting fint. Ingenting jag vill ha. Ingenting jag önskar mig. Inga beslut jag måste fatta om hur jag vill ha mitt liv. Jag bara är...

Räkmacka.

Jag gick en runda på lunchen för att få lite luft. Det har ju blivit mycket stillasittande på sista tiden. Dök in på NK för att se om de sänt priset på blusen jag vill ha. Men den här gången kände jag inte alls för den. Så då fick den hänga.

Blev sugen på en räkmacka och ett glas vitt till. I kön ansträngde jag mig supermycket för att hitta nåt annat lämpligt att dricka till, men misslyckades. Så jag tog ett glas vitt till min underbart supergoda räkmacka. Handplockade spänstiga räkor med precis lagom med majonnäs på. (Även om jag tyvärr kan tänka mig en simtur för räkorna...) Några munnar chardonnay. Det kändes så perfekt.

Känslan av det förbjudna ökade naturligtvis på smaken, för visst är det förbjudet att dricka vitt vin till lunchen i Sverige på vintern. Om man inte befinner sig i Åre förstås? Jag satt där och såg ut över folkhavet och njöt av min förträffliga lunch. Tänkte hur lyckligt lottad jag är som faktiskt kan njuta i nuet av en så liten sak som en smörgås.

Noterade även att det ser ut som att det blir mycket cerisa färger i vår. Det passar utmärkt för mig; min plånbok kommer då att få fortsätta att hålla sig fet och stinn... Jag log för mig själv och så skålade jag för det!

Vinterblues.

Det blev två dagar hemma eftersom Lilleman blev så hemskt förkyld och inte klarade av dagis. Första dagen byggde vi med lego varje vaken stund. Det är så kul att bygga tillsammans med honom, dels är han jätteglad över det man bygger, dels är det så fantastiskt att se hans skapelser som är så fantasifulla och hänförande. Vi skrattar och njuter av varandras sällskap. Inte blev det sämre av att jag äntligen diskade det gamla legot som sambon sparat efter honom och hans bröder. Det var ju en liten hög...

Universums krafter...

Jag vill gå på bio. Gärna så fort som möjligt! Jag kräver nästan att få gå på bio nu!

Så antingen får du gå med mig på bio eller så får du passa min lille guldklimp så att jag och sambon kan få gå och se film.

Underbart är kort!

Vilken helg vi har haft! I lördags var vi på Aquaria vattenmuseum i Stockholm och har ni inte varit där så är det väl värt ett besök. Det var grymt läckert. Först matade de hajarna och vi fick en liten föreläsning som var superintressant och insatt. Så kunde man klättra under jorden och fika med jordens vackraste utsikt och så var det djungeln! Vilken fantastisk miljö! Hela familjen var som små barn på upptäckarfärd.

Familjen behöver också en bredare säng, dels om sambon tänker fortsätta att sova på natten, dels om Lilleman tänker framhärda i att växa och sträcka på sig. Tänk att en så liten kille kan ta upp så stor plats! Jag låg som en planka och balanserade på yttersta änden av sängen. Till det så hade jag ju druckit en halv mun te igårkväll vilket resulterade i femtio toalettbesök. I dag känns det som att jag har sovit en kvart. På en sten. Jag känner mig kort sagt oinspirerad. Men det var väl ingen nyhet antar jag?

Tassa omkring i mörkret.

I morse när väckarklockan ringde var det inte det vanliga tända alla lampor som finns som gäller. Nej, i mörkret trevade jag mig efter kläder och mackor. Anledningen är spotpriset på el som är som högst nu på morgonen. Det gäller att se över precis alla kostnader och vara med hela tiden, annars bjuds man på otrevliga överraskningar... När elräkningen kommer till exempel!

I går var jag ute i rean och jag förundras över min entusiasm att alltid vara beredd att punga ut nästan hur mycket som helst för kläder. I går provade jag en blus och jag blev blixtförälskad. I min spegelbild. Tänkte att den där blusen gjorde susen men det är väl trots allt jag som är där under? Så den fick hänga till sig lite till eftersom det bara var 40% på den. Allt med vetskapen om att jag blir faktiskt inte lyckligare bara för att jag handlar upp alla mina pengar.

Jag kan inte lova att det blir en trend, men idag har jag med mig hemmabredda mackor, keso, äpple och te till jobbet. Alltid sparar man nån krona.

Att ignorera ljudet.

Det viskar i mig, ekar från öronen och någonstans djupt inom mig hör jag det så klart och tydligt och jag vet att det är sant. Jag är trött på kontorsarbete. Jag skulle nästan säga att jag är trött på arbete (punkt). Men jag gör inte det för det känns ganska trist och lite destruktivt. Men jag är trött på kontor och tangentbord och ord som upprepas som mantra hela tiden. Jag tror det är dags att byta yrke!

En ny vana!

Under julhelgen har jag formligen bälgat i mig te. Den ena muggen efter den andra av olika goda välsmakande varma drycker med jordgubb, lakrits, citron, svartvinbär och vanilj med flera. Så sitter jag på jobbet och längtar hem eller efter nåt att stoppa i munnen. Inser att halva dagen gått utan att jag druckit nåt te alls. Så jag lovar bot och bättring. Dricker green tea med citrus. Det får väl duga så länge...

Jag såg på NK att de hade en välsmakande sort där tebladen varsamt plockats på natten under fullmåne av en manlig oskuld och därefter legat och torkat på en bädd av sammet tillsammans med lika välplockade jasminblommor ackompanjerade av små silverbjällror som varsamt smekt fram ljuvliga små toner och med en unik smak av små vingar som varsamt stryker över tungan. Detta te ska jag köpa nästa gång!

Jag längtar hem...

Jag längtar hem, hem till min planet.
Till fru och barn därhemma i Sovjet.
Men mest utav allt längtar jag till ett rum
Med ett hjärta på dörren.
Jag längtar hem till min planet
Till fru och barn därhemma i Sovjet
Min kapsel innehåller
Många instrument.
Ja, mycket av sådant
Som ännu ej är känt.
Men lika förbannat, vad du än tror:
Jag glömde gå på muggen
Innan jag for.

Sjöng vi ofta som små studenter på små studentfester med små öl i händerna.

Men jösses vad jag längtar hem just nu. Hem till mitt varma, goa och sköna soffhörn. Och min storbildsTV. Men nej, jag framhärdar, jobba jobba jobba.

Dessutom läste jag nåt oroväckande här: Brrr säger jag då!

Somnar i min famn.

Min älskade Lilleman kom uppkrypande i min famn och vi la ett täcke över oss. Inte lång tid därefter hörde jag hans djupa andetag. Jag satt och mös och tänkte på förr i tiden när han alltid somnade i min famn och jag låg stilla och tittade på honom i flera timmar. Det är inte så ofta nu för tiden för han är ju en stor kille. Men det gick en våg igenom mig av ömhet och jag är faktiskt riktigt glad och lycklig nu. Av värmen, av att vara här, att få uppleva små vardagsmirakel. Här och nu!

Plåååga!

Sista lovdagen och idag skulle vi göra massor. Vi skulle kolla matning av hajar på museum, köpa kuddar och underställ och gå och bada på Eriksdalsbadet. Jag sitter i soffan och dricker morgonens första kopp kaffe när jag hör hur Lilleman spyr i sovrummet... Det lilla vatten som han druckit idag har kommit upp snabbt igen. Men jag kollade huvud och nacke så det är varken hjärnskakning eller hjärnhinneflammation. Ingen feber...

Så det har blivit en låååång dag framför TV-n och han har inte svarat på tilltal: "Det går inte att prata med ont i munnen och kräks i magen," säger min lille tappre gosse. Å ena sidan hoppas jag att han är frisk imorgon för han har verkligen längtat till dagis och kamraterna. Men en annan sida tänker; "var sjuk..." Jag vill inte till jobbet...

Egentligen borde det vara förbjudet med ledighet, eller varför blir det värre för varje gång man har varit lite ledig? Alla tankar på att sitta på kontoret känns nu så otroligt långt borta.

I dag var jag superduktig och åt frukost utan att dumpa och drack te och någon timme senare så börjar hela kroppen skaka som i konvulsioner och jag vet att blodsockret har droppat ner till årslägsta. Jag skakar mig ut i köket och värmer rester på kyckling, rotgrönsaker i ugn och rödvinssås. Äter i hungriga klunkar och slänger sen på mig skor och jacka och går till affären och köper godis. Hem och äta och så somnar jag gott i soffan till nån engelskas härligt sövande röst. Vaknar av att gossen undrar när vi ska ut och köpa kuddar...

Yeah right! I´m so on the right track... Men jag håller faktiskt på att lära mig att dricka vätska igen. Jag har ju nästan slutat med det de senaste åren...

Mitt löfte till mig själv.

Det är pirrigt och det är spännande! Men jag känner mig full av tillförsikt. Efter en del förhandlingar med sambon som började med att reagera som om jorden skulle gå under imorgon klockan sex, så har vi kommit överens om att han får en dag i veckan med egen tid och jag en dag i veckan. Det behöver inte vara en speciell dag för hela poängen försvinner om man tvingas ha varje måndag som sin egen speciella dag.

Det ska bli så jäkla maxat! En dag som bara är min egen tid då jag kan göra vad jag vill! Jag har frågat om detta femtioelva gånger förut och det brukar falla på min egen lathet. Men nu vill jag verkligen ha egen tid! På så vis kan jag faktiskt njuta av att ha en femåring fortfarande och inte längta till han blir tonåring så jag ska slippa känna mig som en boja. Ja det låter säkert futtigt med en dag i veckan, men för mig är det en stor vinst och en stor frihet. Och jag låter ju sambon få samma sak. En dag i veckan kan han gå på bio, hälsa på sin bror som bor i samma stad som oss eller ut och springa som han tjatar så mycket om. Det blir win-win för oss båda. Jippie!

Och ett annat av mina löften till mig själv är att en dag i veckan ska jag ringa en vän. Vem vet, det kanske blir dig jag ringer den här veckan?

Slut på bortförklaringar!

Det är ganska enkelt att snabbt inse varför så många nyårslöften går om intet. De flesta löften är av karaktären: "I år ska jag inte..." och hur mäter man egentligen icke-handlingar? När man avstår från saker och ting; hur, var och när har man uppnåt "målet"? För visst är det så att vi som människor alltid vill nå nåt slags målsnöre. För annars skulle man ju i samma minut som man säger: "I år ska jag inte röka" titulera sig icke-rökare och därmed också vara i hamn, ha "vunnit" liksom.

Eftersom icke-handlingar inte fungerar för min knöliga person där jag hela tiden har två/tre röster i huvudet som pratar konstant och skickar mig ut i olika riktningar, eftersom en röst vill ha fler barn och den andra rösten inte fler barn. Sen har vi viljorna i mig som å ena sidan vill bo i stan och å andra sidan lugnt på landet. Jag är sjukt rädd för att missa något i butikerna samtidigt som jag är oändligt trött på att gå och se på saker jag inte behöver. En röst älskar mitt arbete och den frid det skänker mig att vara riktigt duktig på någonting, men samtidigt så finns det rebelliska barnet inom mig som säger att tiden går, klockan slår. Jag kommer att bli gammal, att stelna och vad hände då med hela världen som låg som ett ostron och väntade på mig?

Så jag funderar på handlingar som faktiskt är ett aktivt ställningstagande, mål som jag kan mäta (och som verkligen betyder något för mig) och då blir det ju snart enkelt att räkna ut vad det är jag ska ägna min tid åt. För varför ska jag strida mot den person jag egentligen är? Varför inte låta den personen få titta fram helt och hållet, som den är?

Och då kan jag faktiskt nästan garantera, ja lova, att i år kommer det att bli mycket mer BMW-körning på hög hastighet, musik som spränger alla gränser och glada högljudda skratt.

Deal?

Sitter tyst.

Jag sitter tyst framför datorn. Som om jag vill att den ska tala till mig. Visa facit eller åtminstone en manual. Ge mig ett tecken.

Och så hittar jag det. Och åter börjar tankarna vandra. På det som varit. På det som komma skall. På allt liv som runnit under broarna och försvunnit. Bort.

Det kommer aldrig mer tillbaka.

Mina älsklingar!

Jag måste ändå säga att det blir svårt för 2010 att toppa 2009. För vilket år vi har haft! Tack min kära familj för alla skratt och alla härliga minnen vi har tilsammans!

Gott nytt år!

Det blev en verkligen stämningsfull och minnesvärd nyårsafton. Precis vad jag längtat efter. Vi åt mängder av löjrom (tack R!) och rotfruktsragu, kalkonbröst och en fullkomligt hänförande syrlig vinsås. Kvällen bjöd på gott att dricka och många ljuva skratt. Jag hoppas att året kommer att bjuda på fler skratt och glam.