Varför när jag en önskan om att dra mig tillbaka till något litet, något eget, långt ifrån storstadens puls och vardagens måsten? Svaret är egentligen ganska enkelt; jag är för ambitiös. Jag skulle så gärna vilja nå stjärnorna, vara bäst, tjäna mest, vara mest dyrkad. Men sanningen är en annan och jag blir egentligen bara förbannad när jag inser att jag inte kommer att nå dit, tjäna de där pengarna. Jag blir bara avundsjuk när jag ser människor som säljer sina åttamiljonerslägenheter, flyttar till NY för att skriva glättiga böcker och gör kometkarriär vid 23 års ålder.
Jag passar inte att vara en av de där som simmar runt i den kokande kitteln och spär på de berömdas berömdhet genom att läsa tidningar och se på dem på TV. Se deras lyckliga liv, plutande munnar och fantastiska kroppar. Höra deras bilar spinna av välmående på vägarna medan jag knappt får igång min egen. Och det går ju inte att vända det där ryggen. Hur bor man tio minuter från stan och låtsas att det inte finns Gucciväskor, frisörer som gör underverk med ett hår, smink för miljarder och glänsande lampor? Jag fixar inte det. Jag läser och jag längtar och jag skuldsätter mig för jag klarar inte av att låtsas som att det inte finns heminredning för tusentals kronor som jag vill ha.
Då tänds längtan i mig att varje dag vakna till tystnaden, möjligtvis fåglars kvitter och lukten av kobajs som sänker sig över varje nygödslad åker. Att sätta händerna i jorden och på min spis trolla fram läckerheter som jag serverar hungrande människor som skrattar och njuter av att vara på semester. Att bli en del av det enkla. Det ljuvliga. Det tidlösa livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar