Jag satt på tunnelbanan och skumpade mig in till stan. Lyssnade på favoriten; jag är nämligen helt frälst och borta på QOTSA och albumet Lullabies to paralyze. Satt och lyssnade på en ganska fräck text och drömde mig lite bort. Tänkte på mitt ruttna liv och hur missnöjd jag är och att jag är så sur nu för tiden att det knappt går att komma i närheten av mig. Mitt missnöje formligen osar omkring mig.
Så dök den där tanken upp i huvudet. Den om offerkoftan. Hur jag egentligen bär den så djupt ner i skinnet att jag inte ens vet om att den existerar. Jag tänker att det är omvärldens fel att jag mår så här. Att ingen ser mig. Ingen förstår mig och de eventuella behov som jag har. Att när jag väl öppnar mig och pratar om det jag känner blir jag hänvisad till läkarvetenskapen och små vita piller. Jag tänkte för mig själv att det är väldigt speciella små vita piller jag behöver för att jag ska uppskatta tunnelbanan utan sittplatser, långkalsonger under byxorna och vetskapen om att jag är hänvisad till gröt för att må bra.
Insåg att det är faktiskt jag som är skapare av allt det här. Nä, jag har inte uppfunnit tunnelbanan. Och inte heller gröt. Om det var nån som trodde det. Nej, det är mitt liv som jag är faktiskt är skapare av. Och här ska jag kanske inflika att det är nog tur för alla att jag inte uppfann tunnelbanan eller ens gröten. För jag är en tämligen dålig skapare. Som gudinna skulle jag säga helt värdelös!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar