I går när jag gick från tandläkaren och nästan hulkade mig fram i snön insåg jag varför jag mått som en råtta hela dagen. Efter förra besöket fick jag såååå ont och det hade jag lyckats förtränga. Nu ville känslorna bara ut ur kroppen i en stor lättad suck, eftersom det kändes bättre denna gången.
När jag kom hem spelade jag Gwen Stephanis: "rich girl" och jag dansade på soffan. Härlig affirmation för oss som känner att det hade varit trevligt att begåvas med mer pengar.
Fast hemligheten är som vi alla vet att egentligen behövs ju inga reda pengar; alltså i kronor och ören. För det man vill ha kan man få ändå. Kruxet är att jag har svårt att säga vad jag egentligen skulle vilja ha de där pengarna till. Jag vet bara att jag är allmänt missnöjd över nuvarande situation.
I morse tvingades jag sitta och lyssna på en tjej som lekte psykolog över väninnans ätstörningsproblem på tunnelbanan. Mina medpassagerare la ner tidningarna och bara satt och gapade över den hesa tjejen som station efter station orerade i mobilen. Ett tag kändes det som att någon skulle flyga på henne, ta mobilen och slänga ut den på valfri perrong. Men vi satt alla där tysta och glodde. Apatiskt och tvångslyssnande. När dörrarna öppnades rusade jag ut i en lättnandes suck och rusade iväg till väntande buss. Jag satte mig ner på ett säte och njöt av tystnaden. Tills jag hör en hes stämma, malande i en mobiltelefon; "jamen du kan ju inte hjälpa att du inte äter som du ska..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar