Jag känner mig väldigt låg just nu och jag har faktiskt lust att bara skrika åt någon. Vem som helst. Det som fått mig ur balans är att jag känner att jag inte blir bemött med samma respekt som jag ger åt andra.
På jobbet när jag sätter gränser, eftersom det nu börjar bli väldigt mycket, känns det som att det inte respekteras. Folk är så vana vid att jag ställer upp att när jag säger stopp så accepteras det inte. Surast blir jag egentligen på den som glider runt här som kungen själv och borstar skiten av sina axlar illa kvickt. Synd bara att vi är ett team, men det kanske gick honom helt förbi? Ser han inte vem skiten landar på? Intressant i alla fall när mannen på en kvinnodominerad arbetsplats är den största kärringen.
Ledsnast är jag egentligen över att jag aldrig tycks hamna i takt med sambon. Faktum är att jag känner nästan aldrig att jag har hans fulla stöd i mina beslut. Jag får ofta höra saker som att jag kanske hamnar i situationer på jobbet för att jag inte sagt si eller gjort så. Eller att det är rätt åt mig att jag hamnar i en situation eftersom jag är sån och sån. Och nu är han orolig för min ekonomi. Nu... jag skrattar nästan högt för mig själv.
Ibland känns det som att jag kanske måste inse att bara för att jag träffade mannen i mitt liv så betyder inte det att vi skulle vara tillsammans tills döden skiljer oss åt. Jag är faktiskt inte säker på att jag kan ha någon kvar i mitt liv som tycker så lite om mig. Eller tror så lite på mig och min förmåga. För till slut blir det ju då bara kämpande kvar av livet. Och så orkar ju ingen ha det i längden.
Ja, han kanske också tycker att han kysste en groda som förvandlades till en padda, men varför lämnar han mig inte då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar