Lost in translation.

Jag har ju fått vissa påpekanden vad gäller mitt blogginlägg att jag ska vara snäll mot mig själv. Vissa objekt tycker tydligen att jag också ska vara snäll mot min omgivning i allmänhet och förmodligen mot dem i synnerhet.

Min poäng i inlägget var kanske inte så tydlig och därför vill jag gärna förtydliga det hele. Jag har ju alltså lyckats med bedriften att göra mig av med en stor del av min övervikt. Jag har gått ner 60 kilo. I början var allt frid och fröjd för jag fick massor av hurrarop och ryggdunkanden i takt med att kilona försvann. Men när sedan hurraropen tystnade så började jag titta på mig själv och det jag ser duger inte alls.

Bland annat så blir det en stor mage kvar tillsammans med överflödig hud bland annat på mage och lår. Det är helt enkelt inte snyggt när låren veckar sig över varandra. Detta gör att trots att jag kanske ser ganska normal ut med kläder på så när jag ett hat mot mig själv och hur jag ser ut. I perioder har jag kunnat avhjälpa detta då jag spenderat varje krona i min väg på nya kläder, för när jag står i provhytten och provar kläder och de sitter fint så känner jag mig fin. Då kan jag leva med mig själv en stund till.

När jag nu inte har så mycket kvar att handla kläder för så tar självföraktet nya språng och det är alltså här jag står just nu. Jag försöker vara snäll mot mig själv och vara lite överseende med degmagen (fast hela jag egentligen skriker: "ge mig 50 lapp NU! så jag kan ta bort den!"). Och jag kan verkligen inte se på mig själv och säga fine! jag duger! För den dag jag ser mig själv i spegeln och tycker att jag duger och sen tar fram kameran så ser jag ju ändå sanningen. Och kameran ljuger väl inte?

Och det kameran ser, ser också min omgivning. Och då börjar jag misstänka att allt är en scam och min omgivning försöker lura mig eller åtminstone lura på mig att reglerna som gäller för alla andra gäller inte för mig.

Ja, i min snillrika hjärna så står alltid självföraktet allra högst i kurs.