Efter att jag genomgått operationen och kilona började rasa, då jag insåg att det kanske fungerade på mig också, den känslan är såå mycket häftigare än jag någonsin kan beskriva. I många år hade jag drömt drömmar om att jag var i affärer och handlade snygga små kläder och de passade mig. Faktum var att i många år så var min vikt i princip mitt enda problem. Jag drömde om den dagen då jag kom ner i målvikt.
Jag är här nu och när jag tänker efter så har det varit mycket mycket häftigare än jag någonsin kunnat föreställa mig att stå där i en affär, ta fram det man tycker är snyggast och det passar! Många gånger har jag sjunkit in i mig själv, där och då, och känslan har fått mig att sväva högt över hustaken.
Nu har det gått ett tag och visst, den där känslan, när jag sätter på mig ett nytt plagg och det passar och jag ser bra ut i det, den känslan är fortfarande väldigt stor och jag sjunker likt en vampyr in i varmt mjukt kött av blod och tarmar och färgerna är klara och briljanta.
Vardagen. Fallet har blivit ganska hårt och vardagen är grå och trist, som gammal snö som sakta smälter ner över gator och träd. Det allra värsta är egentligen själva ätandet, eller förberedelser inför ätandet. Vad man ska äta, hur mycket tid man har på sig att äta. För dumpandet är min bästa vän. I går åt jag kycklingspett med jordnötssås och jag dumpade så jag satt nästan i koma framför datorn. Ibland dumpar jag på enkla saker som nyttiga smoothies. Ja, att tänka sig en kost bestående av frukt och bär är helt enkelt inte att tänka på.
Det behövs balans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar