Alltså i mitt förra inlägg ville jag inte dissa min sambo. Jag ville egentligen, mest för egen del, föra till pappret att det är en väldigt tunn is jag går på. För bara nån vecka sen kändes det nästan omöjligt att släpa sig ur sängen, nu har jag lyckats komma upp tidigare och solen skiner faktiskt ute. Jag har känt mig glad och full av tillförsikt inför framtiden. Men det kan raseras så lätt. Av en kollegas obetydliga kommentarer som jag faktiskt inte klarar av att skaka av mig. Men jag konstaterar bara att igår blev det för mycket på jobbet. Jag har hög personlig integritet och jag är också väldigt service-minded. Jag tror att folk utnyttjar detta.
Fast egentligen är väl mitt största gissel att jag lider av duktig-flicka-sjukan. Jag klarar helt enkelt inte av att jag inte framstår som perfekt. När jag var liten och sprang hem till mamma och beklagade mig brukade hon krama mig och trösta mig och säga att alla andra är avundsjuka på mig, därför de hårda orden. Men nu har jag ingen klappar på mig och tröstar mig; utan istället tvingas jag försöka sätta mig in i andra människors meningslösa verkligheter för att se att myntet alltid har två sidor. So what? Jag blev faktiskt ledsen. Och förmodligen hade jag fel också. Men jag vill fortfarande bli tröstad. Se någon slags mening i tillvaron. Jag är ju ingen robot. Som min lille gosse säger: "Jag är ingen gosse, jag är en människa..."
ooops. Insåg precis att även detta inlägg kan ses som klag på min sambo. För varje mynt har minst två sidor, yada yada yada...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar