Ja, tänk vilken vandring det har varit! Till att nå den här punkten. Det har stundtals varit fruktansvärt slitigt för trots att jag givit min kropp ganska knappa förutsättningar, så har den ändå kämpat på ganska bra.
Jag ser på mig själv och jag försöker slita och dra i mig för att duga. Försöker sminka bort röda näsan med tillhörande synliga blodkärl. Le lite mindre snett med munnen och hitta en tillräckligt bra kräm för att få bort det mörka under ögonen och kråksparkarna. För att kunna stå ut med mig själv.
Men varför sparkar jag på mig själv? Kan jag inte försöka se den person jag är och le mot mig själv? Igår gjorde jag ett experiment. Jag stod framför spegeln och såg mig själv. Jag log och jag tyckte riktigt bra om min spegelbild. Så tog jag fram kameran och i samma sekund som jag tyckte om mig själv, knäppte jag av en bild. Och så kollade jag i kameran. Jag blev väldigt brydd och också irriterad: Varför är det inte samma person i spegeln som i kameran? Varför ser inte kameran det jag ser när jag speglar mig?
När jag översätter detta till omvärlden så är det ju naturligtvis så att den person som jag ser och som jag vet att jag är; det är inte alls den person som andra ser. När andra människors mentala kameror riktar sina blixtar mot mig, blir bilden en helt annan, hur mycket jag än försöker rikta mina energier för att de ska se den person jag vill de ska se. "Klick" och jag är en person som jag kanske inte alls står ut med att vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar